Senaste inläggen

Av Ida - 25 oktober 2011 20:31

Att fartyg kapas kan jag förstå. Utländska trålare konkurerar ut lokala fiskare som får svårt att försörja sig. Så är det på västsidan av kontinenten. Och då och då skrivs det även om orsakerna till pirateriet utanför Somalia.


Att turister blir kidnappade kan jag också förstå på något sätt. Konstigt nog.


Vita. Rika. Kanske går det att tjäna en hacka?


Men när de börjar kidnappa biståndsarbetare? Som gör något för dem. Som på något sätt är på deras sida. Oftast i alla fall. Då blir hopplösheten än större. Hur långt ska det gå innan omvärlden tar sitt ansvar? Innan man slutar att utnyttja laglösheten i Somalia?


Två spanska biståndsarbetare i Dadaab. Och nu en dansk, en amerikan och en somalisk lokalanställd.


Det somaliska folket behöver inte det här. Förtjänar det inte.

ANNONS
Av Ida - 24 oktober 2011 16:45

Det är en park mellan mig och havet. Det är två hav mellan mig och dig.


Bli inte kvar, är du snäll.

ANNONS
Av Ida - 23 oktober 2011 21:04

Här...


... pratar man om vädret. Mycket och ofta.

... har nästan varje hus en bastu.

... säger man inga istället för inte (Tex. Det blev inga så bra det här).

... frågar man inte vad man heter utan "vems flicka är du?"

... är människorna väldigt hjälpsamma.

... tycks väderstrecken vara viktiga.

... tror man att man klarar allt (raka motstsen till jante).


Av Ida - 27 september 2011 17:38

Jag städade skrivbordet och fann ett litet paket. En bunt kartongbitar, prydligt ihopsatta med ett gummiband. Ett kinesiskt pussel som jag fick för några veckor sedan av en man utan minne.


Han kom fram till oss på cafét och bad om några minuter. Sedan frågade han om vi kunde skapa en kvadrat av bitarna. Vi försökte och försökte. Min pusselpersonlighet ville inte ge sig. Till sist var vi ändå tvungna att ge upp.


- Och damer som brukar klara det före herrar, utropade mannen.


En kväll när jag var hos S och drack te ringde hennes telefon. Efter en stund förstod jag att det var han, mannen utan minne. Hon hade lämnat sitt nummer, för kanske, om han ville, kunde hon göra ett reportage om honom. Nu hade han hittat lappen och han undrade om hon var kvinnan han dansat med så mycket helgen innan. Han mindes inte om de bytt nummer. Sedan sa han att han skulle skriva extra tydligt på lappen vem numret gick till.


- Jag ska göra det direkt, innan jag glömmer det!


Jag har tänkt mycket på honom sedan pusselkvällen. På hans berättelse. För tänk att vakna en dag och inte ha något minne? Att knappt minnas var man är. Trots det hade han insett att något var fel och att han måste ta sig till sjukhuset.


- Så jag gick ut, men gatan gick ju åt två håll!

Av Ida - 23 juli 2011 21:39

De stora bruna ögonen tittade på mig. Som om de kunde se rakt igenom mig. Den knubbiga lilla handen pekade ut genom fönstret där han satt på knä i sätet. Bussen skumpade till och jag vaknade. Det knöt sig i magen. Sätet bredvid mig var tomt. Det som hade varit så verkligt. Bilden var så skarp. Jag kunde till och med föreställa mig hans röst.


Tankarna snurrade. Hur gammal är han nu? Fyra? Fem? Skulle han känna igen mig? Kommer jag någonsin få se honom igen?


På natten drömmer jag igen. Att han är hos mig. I det kalla landet i nord. Jag vaknar och tänker på den bit av mitt hjärta som blev kvar därnere. Och jag tänker på alla de andra, alla de hungriga på Afrikas Horn.

Av Ida - 7 oktober 2010 22:17

... som visade sig vara skyldig.


Jag är så blödig nuförtiden. Som ikväll. Jag tittade på en dox-dokumentär på svt. Misstänkt vit man. Den var bra.


Det var när den döde mannens fru pratade som blödigheten kom. Hon sa att hon ville försonas. Att mannen som dödat hennes make (Lord blaha-blaha) inte skulle få ett för hårt straff. Inte som massorna därute som ville se honom avrättad. Eller åtminstone inlåst i bra många år. Jag blev rörd. Det var så stort på något sätt. Det hon sa alltså.


Efter en massa hitande och ditande fann man den vite mannen skyldig. Inte till mord, utan dråp. Straffet kunde ändå bli 20 år. Ganska mycket i mina öron för dråp. Det blev åtta månader. Ganska lite kände jag. Men den vite mannens familj skulle kompensera. För det materiella och det andliga. (kan man överhuvudtaget kompensera det som inte är materiellt?) Ett års gymnasieskolgång för ett av de fyra barnen. 2000 svenska kronor. Det är vad en svart mans liv är värt i den vite mannens ögon.


Då blev jag blödig igen. Eller nej. Ledsen och skitförbannad. Allt kändes liksom hopplöst. Och jag förstod varför det är svårt att vara vit i Kenya. Ibland.

Av Ida - 20 september 2010 22:42

Nationalistiska vindar blåser genom Europa. Precis som då. Vinden blåser över Sverige. Precis som då. Folkgrupper utvisas på rasistisk grund. Precis som då.


Då, judar. Nu, romer.


Åkesson slipar retoriken ytterligare. Säger att han inte är emot invandrare. Men att den svenska invandringspolitiken har havererat. Hans partikamrater pratar om en aggressiv gen. I klassisk rasbiologisk anda. Parallellerna är många. Till 1930-tal.


En av mina bästa vänner blir misshandlad en natt ett par dagar före valet. Av en svenne med en aggressiv gen. Helt oprovocerat. Han står och pratar med sin nyfunne vän Samson, som inte har sitt ursprung i Sverige. Och jag gråter.


Horst wessel lied. Text och melodi är förbjuden i Tyskland sedan andra världskriget. Men inte i Sverige. Här spelas den som segerlåt på Sverigedemokraternas valvaka. Till pizza, bulgur och kampsång.


Bevara Sverige svenskt! Eller hur var det?

Av Ida - 31 augusti 2010 20:06

När folk pratar om adrenalinkickar har det ofta med sport att göra. Eller andra extrema saker. Som bungy jump och sånt. Jag har aldrig märkt av det där. Men när jag var i svampskogen häromdagen förstod jag nog vilken upplevelse en adrenalinkick kan vara. Förra veckans svamptur hade inte gett mycket. En kungschampinion (som visserligen var makalöst god) och några kremlor (sillkremlan smakade faktiskt skaldjur!). Så vi bestämde oss för att pröva lyckan även denna vecka. Väl inne i skogen pekade T åt det håll svampen brukar finnas. Och mycket riktigt, vi fann varsin fin Karl Johan. Jag spanade och långt borta bland granarna såg jag en brun hatt på vit fot. Hjärtat började att slå fortare och jag kände ett slags sug i magen. Kunde det vara fler? Kroppen vaknade till och stegen blev längre. Istället för att kryssa mellan träden som jag brukar blev kursen rak. Över stenar och genom grenar. Jag såg T älga iväg mellan granarna åt ett annat håll och vips så var han borta. S likaså. Jag nådde mitt mål och skar av den fina svampen vid foten. Hjärtat slog fortfarande i ett högre tempo än vanligt. Var fanns nästa? Och vart tog de andra vägen?

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2011
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ En blogg om bubbelplast och andra lyckor med Blogkeen
Följ En blogg om bubbelplast och andra lyckor med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se