Det var julstressigt på terminalen. Och vardagshjältarna gjorde sitt bästa med höga röster för att alla skulle komma på rätt buss. Jag brukar kalla dem så. Vardagshjältar. De förtjänar ett finare ord än bussvärd eller vad de nu kan tänkas ha för titel (har de ens någon?). Och framför allt förtjänar de mer än gnälliga passagerare som är arga för ingenting.

För egentligen är det de, passagerarna alltså, som bara inte ser informationstavlan precis bakom dem. Och när vardagshjälten visar och pekar känner de sig dumma och blir arga. Istället borde de le och säga, stackars dig som får stå ut med så många förvirrade människor med dumma frågor varje dag.

Jag fann en plats. Framför satt en man. Han hade lutat sätet. Sädär så att man får problem att krångla sig in med sina påsar och ytterkläder. Men sen, är man väl grejat färdigt, sitter man som i ett skruvstäd.

Jag blev trött och kunde inte låta bli att stöta till hans säte. Först en gång. Och sedan en gång till. Då förstod han. Att det kanske var lite väl trångt för mig. Och fällde upp sätet en aning.

Jag brukar göra så. Jag har lärt mig av mamma.

När jag åker buss lite halvlångt sådär. Om det är fullt på bussen och jag sitter innerst. Ingen reflekterar över att deras plats behövs bättre av den gamla tanten med kryckor. Då reser jag mig och säger ursäkta damen, du kan få min plats. Och medan jag försöker ta mig förbi min granne kommer oftast någon vänlig själ på att hon eller han, som ju faktiskt sitter ytterst, kan erbjuda sig att stå i tantens ställe.

Eller när det är halvfullt. Sådär så att alla tvåsäten är upptagna och man måste sätta sig bredvid någon. Då väljer jag ut någon som demonstrativt lagt upp sin väska bredvid sig och frågar artigt om det är ledigt där. För jag tycker inte att det är okej att göra så. Man kan inte ha ensamrätt på ett tvåsäte. Och varför skulle det vara så farligt att sitta bredvid mig? Jag har inte rabies. Inte någon smittsam sjukdom över huvud taget faktiskt.

Sen lyssnade mannen på sådan där Bollywood-musik i lurar som inte var täta. Det var högt. Som om han ville dela med sig av sin musik till hela bussen. Tack. Det var ju omtänksamt.

Vi rullade ut från terminalen och busschauffören pratade med alla passagerare i sin mikrofon.. Lovade att ta oss ner i landet på ett säkert sätt och informerade om säkerhetsbälten. Han hade en fin röst som lät snäll. Jag blev glad igen.

Der ringde nyss från ålderdomshemmet. Det var kris och de undrade om jag kanske kommit hem. Tyvärr sa jag och blev glad för att de ringde mig i första hand. Kanske behöver de hjälp i jul också. Javisst sa jag och kände hur mycket jag längtar efter de gamla. Deras eskapader och upptåg. Så jag hoppas lite på att någon skall trycka i sig förmycket julgodis, äta på tok för mycket skinka, eller fastna i grötkoket så att jag måste ringas in.

Igår ägnade jag 3,5 timme åt att sitta i telefonköer hos olika lasarett i landet. Efteråt var jag trött. Och jag frågade mig om det verkligen var min uppgift i egenskap av patient att vara den som ser till att min journal skickas mellan sjukhusen och i slutändan hamnar i rätt händer? Jag vet inte, men det verkar uppenbarligen vara det säkraste sättet att gå tillväga för att hamna rätt. För mig var det väl egentligen inga problem. Mitt sitter i ögonen, men tänk den som har det värre? Inte så illa att det är akuten som gäller, men ändå så pass att det blir jobbigt att sitta i telefon och slussas runt?

Man måste vara så frisk när man är sjuk, att man orkar med att vara sjuk helt enkelt.