Varför kan värsta sortens överklassmänniskor bete sig hur som helst? Påpeka saker om en på ett oförskämt sätt med någon slags förbehållen rätt. Som att de får vara precis hur oförskämda de vill bara för att de tillhör den så kallade toppen av de finaste.

Tror ni hon Ribbing har svar på min fråga?

... vinterns glada gäster?

För det är väl vinter? Även om det regnar hela dagarna och luktar vår.

Det var fåglar. Riktiga fåglar jag hörde nyss. Inte någon fyllkaja som kunde härma. De drillade i buskarna. Precis som vårfåglarna gör.

Varför finns de? Vad tjänar de för funktion?

De styr min kropp. Och jag har ingen kontroll.
De gör mig förvirrad. Och orolig för att saker inte är som de ska.
De spelar mig spratt. Ideligen.

I mellandagarna träffade jag en liten bäbis. Han är tre månader och precis så där fin som tremånaders bäbisar är.

Jag sa till hans mamma, att jag allt blev lite sugen. Men du som är så ung sa hon. Ja, inte är det brått inte svarade jag.

Det är det inte heller, men den lille pojken väckte mina hormoner till liv tror jag. Och sedan dess har de retat gallfeber på mig.

Jag stod vid övergångsstället och väntade på gubbe grön. Och jag kunde inte låta bli att titta i vagnen. Det lilla barnet sov. Jag förundrades över hur det gick. I allt oväsen som staden bjuder på.

Min uppväxt var tyst. Inget brus. Inga alarmerande tjut från sirener. Eller ilskna biltutor. Bara traktorerna. När de dånade förbi på nere på landsvägen. Med sina breda däck och tunga maskiner där bak. På våren plogen, harven, såmaskinen, ringvälten och gödselspridaren. På sommaren slåttermaskinen, hövändaren, strängläggaren, hacken och självlastarvagnen.

Jag vaknade till liv av det tickande ljudet som betyder grönt. Och kom på mig själv att fundera över hur det skulle vara att ha en liten. Men jag som inte ens vill se mig som vuxen. Hur skulle jag kunna ta hand om en bäbis.

Ni kan vara lugna. Det är bara hormonerna. En period. En sådan där då jag blir mild. Gråtmild. För en film. En låt. Något jag hör på radion. Eller om någon säger något snällt. Jag gråter för allt och för ingenting.

Men som sagt. Bara en period. Snart är jag mitt vanliga jag igen. Jag lovar.

Min granne i taket är en ung kvinna. Hon lyssnar på techno ibland (när hennes pojkvän är där). Somliga dagar hör jag BAO och andra dagar spelar hon ”Friday I´m in Love” med The Cure. Då blir jag glad. Det är en sån där låt man blir glad av.

Jag vet vilka tider på dygnet hon tycker passar bäst för älskog. Och jag vet hur länge hon borstar tänderna om morgnarna. Jag vet att hon är en nattuggla och jag kan hennes personliga ljud.

Allt detta utan att ha träffat henne. Det är lustigt. Och lite läskigt.

Vad tänker grannen i golvet om mig tro?