Jag läste om dödsstaff i USA. Att delstaterna inte alltid utfärdar domarna. Att de hellre väljer livstid. Anledningar är enkel. De har förstått att oskyldiga kan straffas.

Bra. Att de så sakteliga kommer till insikt.

Kom att tänka på filmen "the life of david gale". Det är nog en av de intelligentaste filmer jag sett. Slutet hade jag aldrig kunnat förutse och så smart det var sen. Se den och förundras över det stora landet i väst.

Och dancer in the dark. Jag har nog aldrig gråtit så mycket till en film. Den är så hemsk. Och vacker. Björk är vacker. 

Så lyder rubriken i en artikel hos DN. Texten handlar om att Bush säger att han är ”fullständigt övertygad” om att konflikten i mellanöstern kan lösas innan han avgår? Har han fått storhetsvansinne?

Vill han sluta sina dagar som föregångare Bill. Men den regeringen lyckades inte heller. Så varför? Kanske är det bara ett uttalande för att öka populariteten? Så måste det vara. För det är väl inte gärna möjligt att mannen på allvar tror att han kan lösa konflikten?

Lyckas han har mina studier detta år varit förgäves. Har det inte gått att lösa på sextio år går det knappast innan 2009. Och palestinierna ser Bush som Israelvänlig. Kommer de ens vilja ha med honom i förhandlingarna då?

Bush som medlare? Nej tack!

Det är egentligen inte så svårt. Det där med att sluta anpassa sig. Om man bara säger ifrån. Världen går inte under. Tvärtom.

Jag provade att inte anpassa mig idag. Att inte slå knut på mig själv och göra om planer för att vara till lags. Och tro det eller ej, men personer ifråga dödade mig inte. De anpassade sig till mig i stället.

Tänk att det var så lätt. En befriande känsla infann sig och jag kan sova gott.

Idag ska jag sluta anpassa mig. Inte hela tiden i alla fall. Och till allt och alla.

Som en kamelont som smälter in i omgivningen. Som inte gör för mycket väsen av sig. Stör deras vanor och rutiner. Anpassar sig så att livet skall flyta på med så lite komplikationer som möjligt. Så att vardagen skall gå ihop.

Bland kvinnor fungerar det bra. Vi har alla lärt oss att anpassa oss efter omgivningen (patriarkatet?). Uppfostrats till det. Förmodligen omedvetet.

Bland män blir egenskapen till en nackdel. Vart går gränsen mellan att anpassa sig och att bli utnyttjad?

Egentligen är det väl ingen dålig egenskap? Att vara flexibel och anpassningsbar gillar arbetsgivaren. 

Jag skall bara akta mig för att anpassa mig för mycket. De måste ju få tänka själva. Utan att jag har anpassat bort situationen. 

Indokina. Sent 1920-tal. Hon är ung och vit. Han mer än dubbelt så gammal. Och asiat. Han är rik, hon fattig. Ett förhållande dömt innan det ens är påtänkt.

Deras möten sker i hemlighet. Bakom låsta dörrar i ungkarlsrummet hans far inrett åt honom.

Jane March är vacker med sin lilla röda mun och jag funderar på om jag sett något så passionerat på film förut. Något så äkta.

Inte konstigt att scenerna skapade rubriker i USA och England. "Gör de det på riktigt" undrade man.

Filmen är efter Marguerite Duras självbiografiska roman. Finns samma glöd i den? Kanske passar den som lättsmält sommarläsning. Eller klassas den som "tantsnusk" kanske.

Mitt fönster är trasigt. Det gick inte att stänga. Jag mailade och felanmälde. Och det kom en man som skulle laga. Han kom så fort att jag blev riktigt förvånad. Är det möjligt hos studenstaden?

Han lyckades efter en stunds meck och en hel del våld med konststycket att stänga det.  Men det är fortfarande trasigt, så nu får jag inte öppna det. Varmt blir det då. Om natten. Men hellre varmt än objudna gäster när jag inte är hemma. 

Han sa han skulle ge upp. Jag frågade om han inte hade grejjer nog. Ja, svarade han och önskade trevlig helg.

Kommer han tillbaka på måndag? Jag hoppas det. Att de inte glömmer. Precis som de glömt kåpan på taklampan ute i korridoren. Den skulle de komma med i oktober. 

Solen skiner och det luktar gott om gräs och träd som blommar. Wolleybollplanen utanför fönstret används flitigt av mer eller mindre påklädda studenter. Från ett fönster hörs orientalisk musik och innenför ett annat övar en skönsjungande herre på the Preyer. Efter en stund byter han till den där låten ur Chess. "No man no madness" tror jag den börjar.

Sverigedemokraterna har kommit över fyraprocentsspärren läser jag på dn.se. Jag hoppas att det bara är ett resultat av riksårsmötet förra veckan. Att folk snart glömt vad de pratade om.

Så att jag kan återgå till min för närvarande bekymmerslösa tillvaro i solen. Och slippa oroa mig för vad SD kan tänkas hitta på för hyss i framtiden.

I morgon ska jag följa Mosters råd. Jag ska ta mig till biblioteket och låna Charlotte Brontes Jane Eyre. Sedan ska jag sträckläsa den tjocka boken och lära mig hur man ska handskas med karlar.