Kom hem från Åland nyss. Familjesemestern gick bra. Smärtfritt. Trots alla olikheter och vitt skilda intressen. Tur det bara var fyra nätter.

Väl inne på svenskt vatten talar telefonen om: du har sex nya röstmeddelanden. Ett var från Afrika. Eller nej, nu ljög jag. Det var OM Afrika. Jag är godkänd. Klar. Ett barnhem i Kenya blir min värld till hösten.

Vart skall jag nu börja? Visum? Vaccination? Pass är bra har jag hört. Kanske skulle jag börja där? Ja, så får det bli. På måndag ska jag gå till polisen.

Men först skall jag åka på festival. I Borlänge.

Jag drömde ingenting inatt. Även om vi var tysta medan vi plockade alla sju sorterna. Rödklöver, vitklöver, vallmo, en ros, förjätmigej, kärringtand, och en väldigt fin blomma som jag inte sett förut. Lila var den, och vit. Men oj vad det var svårt att vara tyst. Lika fnissigt som i Alla vi barn i bullerbyn.

Om man vill kan man jobba hur mycket som helst. Då måste man säga till. Så att man inte tar ut sig. Mina axlar värker. Ryggen med. Sedan bröllopet i lördags tror jag. Serveringsfaten var tunga. Väldigt tunga och väldigt varma. Gästerna satt lågt. Stolarna var i vägen för knäna. Då fick vi böja på ryggarna i stället. Inte bra.

Min masserande vän var på väg till Dalarna. Så jag får vänta till söndag. Under tiden hinner jag jobba lite mer. Så att han får ordentiligt med ömma muskler att knåda tänker jag.