Idag var det dags for konsert. Pojkarna skulle spela pa ett varuhus och jag, Serena och Kirsten var inbjudna. Jag skulle sjunga och de spela tvarflojt var tanken. Nar sista laten kom var jag fortfarande inte uppropad pa scen. Jaha, tankte jag, andringar i spelschemat. Men nej, det var ju den laten. Och jag skulle sjunga ledstamman. Serena och Kirsten tittade forvirrat pa mig och efter latens slut fragade Phila varfor jag inte sjong. Jag svarade att de inte kallat pa mig (som de gjort med de ovriga). Jag kunde ju inte bara ga upp pa scen och be dem ta laten fran borjan. Att jag inte fick sjunga spelar egentligen inte sa stor roll eftersom ljudet var daligt och jag inte var sa saker pa texten. Men med tanke pa att allt hemma kretsar kring bandet, nya skivan (med tvarflojtsaccompanjemang) Kisima awards och sa kande jag mig fasligt exkluderad. Liten och bortglomd. Som det sjatte hjulet. Jag vill ocksa kunna spela nagot instrument!

Det ar otroligt vad Kenyaner kan springa. Fort som sjutton. Men jag vann the sitting race.

Pompom-flickorna var bra pa att skrika. Och det regnade. Svalt och skont var det da. Pa det hela taget en mycket bra dag.

tar 8000 besokare. Finns det ens sa stora kyrkor i Sverige?

Vi var dar med Seamus, Benson och Philip idag. De leder en kor dar ibland om helgerna. Vi sjong och Serena och Kirsten spelade tvarflojt. Plotsligt var vi insyltade i en lat de skall spela med sitt band pa tisdag. Jag skall sjunga och de andra tva spela. Jatteroligt att killarna tycker vi duger. Bandet har blivit nominerade till den kenyanska motsvarigheten till grammisgalan. Sa det kanske inte ar sa konstigt att jag ser dem pa TV ibland. De sa att vi skall fa varsin av deras fribiljetter till galan i november. Spannade att fa se sa manga sidor av landet. Slummen, rikemanskvarteren och musikvarlden. Men jag har regnskogen kvar. Och att bestiga ett berg.

Jag har jobbat med de minsta bebisarna de senaste dagarna. De ar sota, men jag far ut mer fran de aldre. De ar for manga i den har gruppen. 14 nyfodda upp till fyra manader som skriker ikapp for att de ar hungriga eller kissiga. Marco kissade tva ganger pa mig idag. En gang pa morgonen for att halsa mig valkommen. Och en gang precis innan jag slutade. Da blev jag lite trott. De hade lamnat mig ensam att byta pa de resterande tio bebisarna och alla skrek. Efter trekvart var jag sa trott i hjarnan att jag inte visste riktigt vart jag skulle ta vagen. Nar jag kom hem spydde jag. Kanske for att jag var trott. Eller sa ar det nat knas med min kropp. Jag har inte haft matlust pa en vecka sa kanske hanger det ihop. Men jag skall prova att dricka annu mer vatten. Och ta extra salt. For de anvander knappt inte salt i maten. Bara cayennepeppar.

Senare pa kvallen madde jag bra igen. Fyra bananer och jag var nastan som vanligt igen. Jag forsokte lara Mama Christine att anvanda min kamera. Hon ar for rolig. Det blev manga daliga bilder och mycket skratt. Jag tycker om min afrikanska mamma. Aven om hon ar paranoid. 

Nu vet jag! Vad den markliga doften pa bernhemmet kommer ifran. Jag har kannt igen den sedan jag borjade men inte kunnat placera den. Men nu vet jag. Det luktar som pa forntidsbyn pappa jobbade pa nar jag var liten. Det mate komma fran de stora vedeldade grytorna pa garden. De de anvander for att laga ughali i.

Vi sov valdigt lange. For vi var hemma valdigt tidigt. Men folket var glada. Nar de dansar valdigt mycket och badar annu mer hinner de inte dricka for mycket heller. Mycket bra.

Sa vi begav oss till standen for ett sista dopp innan vi begav oss in till staden for att hitta en buss. Stackars amelie bevittnade en dodsskjutning fran sin matatu pa vagen till busstationen. Det hander hela tiden i det har landet. Och det varsta ar att jag borjar vanja mig. Jag blir avtrubbad. det ar laskigt.

Bussresan hem spenderades langst bak. Skumpigaste platsen och darmed ingen somn alls. Klockan fyra var vi framme och satte oss tillratta for att sova nagon timme. Man vill inte vistas pa Nairobis gator innan det blir just. Och man vill definitivt inte ta en matatu ut till Buru Buru. Annu mindre till det omrade vi bor i. Det ligger granne med slummen och ungefar en gang i veckan skjuts manniskor ihjal. I helgen var det en polis. En man som korde forbi oss nar vi promenerade till ratt matatu ropade: Mzungo, take care! De ar verkligen vanliga i detta land. Och samtidigt inte. Det ar antingen eller.

Dagen startades med att jag och Amelie efter mycket luddiga matatuistruktioner hamnade i centrala Mombasa istallet for pa nakkumatt (en stor kopcenterkedja) nar vi letade fodelsedagstarta at Kirsten. Men det gjorde ingenting. For vi hittade ett bageri med hiskerliga tartor for 60 kr. Sadana man far betala 1000 for i Sverige. Ur allt negativt kommer nagot positivt. Och sa fick jag ju se lite mer av Mombasa med.

Chokladtartan smakade forfarligt. Det ar det dar med att overdosera socker i det har landet. Det finns inget jag saknar sa mycket som mammas danska surdegsbrod. Kirsten blev glad i alla fall och det ar huvudsaken.

Andrew och Brooke som arrangerade resandet talade om att det var fullt pa alla bussar pa mandagen sa vi var tvugna att resa under natten igen. Inte sa rskilt stort problem tyckte vi. En dag extra ledigt fran jobbet innebar det och dessutom kunde vi uppleva det Mombasiska klubblivet desto langre denna natt.

Och vilken kvall! Hander det nagonsin i Sverige att det ar fler man an kvinnor pa dansgolvet? Som inte ar dreggfulla och stoter pa allt som ror sig? Som befinner sig pa golvet for att de alskar att dansa? Jag tror inte det, inte pa de stallen jag varit pa i alla fall. 

Nar vi anlande mottes jag av Peter. Han hade stamt traff med Andrew. (och Andrew hade forvarnat mig sa jag blev inte helt forvanad) Jag funderade pa vilken taktik jag skulle anvanda. Att vara artig och prata med honom skulle innebara ett plaster for resten av kvallen. och jag ville inte vara oforskamd. Jag korde pa undvikningstekniken. det fungerade ganska bra anda tills jag var for trott for tat dansa mera. Da kom fragan. "Varfor har du inte ringt mig" Jag svarade att det inte verkade nodvandligt eftersomhan redan pratat med Andrew. Sedan kom nasta fraga. "Sa nar tanker du ringa?" Ingen aning svarade jag och han fragade varfor. "Man vet aldrig med mig. Dessutom bor jag i Nairobi" Han var ju fran Uganda och pa besok i Mombasa sa det borde vara ett bra svar. Mne nehej. "Det gor jag ocksa" Jahapp, stalkervarning de luxe har alltsa. Jag blev plotsligt valdigt kissnodig.

Mitt inne pa klubben under bar himmel fanns en pool. Vi kom pa att vi kunde ha poolparty och hoppade glatt i. Dar spenderades sedan resten av natten for nagra av oss. Fritt fran stalkers och med mycket skratt.

Ar man galet trott passar det mycket bra att sova pa stranden. Jag lyckades med konststycket att inte branna mig. ja, det ar faktiskt ett konststycke att inte branna sig i Mombasa. 36 grader och blasigt sa att man inte kanner att det branner. Vi badade och badade och tog oss sedan till paradiset pa jorden. Det ar en liten havsbar utanfor Mombasa dar man kan vara for sig sjalv och inte bli kallad mzungo hela tiden. Har skulle jag kunna bo. Det skulle jag verkligen kunna gora.

Vi vantade pa middagen i tva och en halv timme. Under tiden avverkades manga lask, Celeste hann bli magsjuk och kocken brande nastan upp koket. Det ar farligt med basttak. Tillslut kom i alla fall maten och den pinfarska fisken var fantastisk. Jag skall tipsa jobbet om receptet. De tva och en halv timmarna var forlatna. Efter maten motte jag den langsta manniska jag traffat. han heter Peter, kommer fran Uganda och ar 2.10 Mer en en halv meter langre an mig! 

Sa var det dags att ta sig hemat. Peter ville byta nummer men jag tackade nej. Tog artigt hans nummer och mailadress och stoppade lappen i skrapfacket i vaskan. Han var lite for installsam for att jag skulle kanna mig smickrad. Vad jag inte visste var att den lurifaxen istallet bytte nummer med Andrew.

Tillslut kom vi tillbaka till vandrarhemmet. 60 kronor for ett dubbelrum tog de. Och da tvattar de ens klader om man vill. Mitt och Kirstens rum var inte fardigstadat nar vi lamnade hemmet sa vara vaskor stod iett annat rum. Postvakten hade under eftermiddagen hunnit hyra ut rummet igen och efter en timme hade vi antligen fatt ett nytt. Klockan var ett och jag var svimfardig av trotthet. Men innan vi kunde sova var vi tvugna att jaga ut kackerlackan. De gar verkligen inte att doda, i alla fall inte med en flip flip-sandal.