Det har varit den varsta veckan har. Verkligen. Magen har kranglat. Mum gjorde mig oerhort besviken. Jag blev ranad. Den lilla fagelungen. Ja, fasligt mycket pa en gang. Men anda ar jag pa stralande humor. Anda skillnaden ar att jag inta har panik over att jag maste aka hem. Det ar snarare manniskorna har som har panik over att jag lamnar dem. Mama Christine grat nastan idag. Hon vill adoptera mig. Men jag kan alltid komma tillbaka. Och det vet jag att jag kommer att gora. Det har jag lovat Mama. Vi ar vanner igen. Om man ar spikrak mot henne ar det inga problem. Hon forstod mig och bad om ursakt. Allt handlar om kommunikation. Alltid.

Igar blev vi ranade. Fem vita tjejer. Mitt emellan Mombasa road (stor som en motorvag) och sakerhetsgrinden till courten. Vi skulle halsa pa Almuth och Jordan i deras nya lagenhet och klockan var nagonting mellan 7 och 8 pa kvallen.

Plotsligt kommer en man fram och fragar vart vi ar pa vag. Vi svarar inte och han tar tag i en vaska. Plotsligt ar de fyra man som river och sliter i matkassar och vara vaskor. Amelies ranare var tamligen trevlig och forklarade att hon inte behovde vara radd. "I dont want to fuck you". Han var bara intresserad av pengar och mobiltelefonen. Han behovde det till sina barn sade han. Hon kunde till och med forhandla sig tillbaka sitt SIM-kort. Min ranare var lite mer brutal och tog allt. Oturligt nog hade jag pass och VISA-kort med mig. Det brukar jag inte ha, men eftersom vi hade en heldag i stanhadejag dem med mig. Borta med vinden och jag borde vara hyperstressad nu. Konstigt nog inte alls. Inte det minsta. Jag var inte ens radd for ranarna! De var sa oproffessionella och det var uppenbart att de inte hade annat an mat och pengar i tankarna. Jag vantar pa chocken och vi far val se om den kommer.Kanske var min hjarna sa installd pa att bli ranad. Inte for att jag forvantade mig det, men manga av volontarerna har blivit av med bade tva och tre telefoner. Och om man inta laser in sig i sitt hus sa kommer man forr eller senare bli ranad i detta land. Och som sagt, de ar mest intresserade av telefonen, pengarna och om du har nagot atbart. De gor det for overlevnad. Inte som i sverige. Mer som ett fritidsintresse. Med kickar och extra fickpengar.

Jag hade bara lite extra otur som hade de andra sakerna med mig. Och kameran. Sa jag far mala tavlor till er dar hemma istallet.

Kanske skulle vi inte ha gatt dar, men det var ett svarbedomt fall. Omradet ar lugnt i kenyanska matt och standarden hog. Men saklart kan man aldrig vara nog forsiktig och kanske borde vi tagit taxi. Fragan ar om det hade hjalpt. Efter att ha pratat med grannen idag pa morgonen insag vi att det kanske inte hade spelat nagon roll. Det ar en liga som opererar i omradet.

Tiden narmar sig sitt slut. Nastan varje dag far jag fragor som: Varfor aker du? Maste du aka? Kan du inte boka om din flight, atminstone fira jul och nyar med oss. Och ja, det later lockande. Jul med familjen och den lilla nyfodda. Nyar med alla fina manniskor jag mott. Idag nar jag gich till internetcafeet kande jag mig sa tudelad. Visst langtar jag efter Sverige. Men mest manniskorna. Inte landet i sig sa mycket. Och definitivt inte den kalla atmosfaren som jante-lagen for med sig. Och ibland kanner jag mig tryggare har. Har har jag en sysselsattning. En bostad. Ett liv. I sverige har jag bara ett liv. Det sociala. Det stressar mig.

Paul pa internetcafeet har spelat halleluja med leonard Cohen tre ganger. for mig nu. Han ar bra. Jag skall ge honom nagot innan jag aker. Han ordnar sa mycket hela tiden. Servar och har sig. Och billigt ar det med. 10 ore i minuten. Och spelar bra musik. Nu ar det Jamie Cullum. Och jag tanker pa A som hade spelning i min stad i veckan. Ibland ar det Counting Crows. Och tankarna far ivag till M. Och pa var lat. Jag saknar min musik!!!

Igar pa matatun till jobbet pratade jag och Serena oavbrutet. Som vanligt. Tva personer som ar ovanligt pratglada kan bara inte vara tysta. Sarskilt som den ene ar tamligen nyforalskad i var host-bror. Serenas italienska accent gar det inte att undvika. Hon larde sig engelska under ett ar i australien. Vid 25 ars alder. Lite forvanade blev vi darfor over den medelaldersman som pockade pa var uppmarksamhet. Han tittade pa oss och sa tack. "Tack! Tack sa jattemycket for att ni rostade pa Obama" Det ar verkligen det viktigaste som hant har i landet sedan oroligheterna lade sig i mars. Han sag verkligen uppriktigt tacksam ut. Och han ville verkligen fa det sagt. Fa saga tack.

Nu skall jag ga hem. Och ta en konflikt. Jag tror att jag lkart mig att inte vara fullt sa radd for konflikter sedan jag kom hit. Eller sa ar det bara for att det inte galler min familj eller de personer jag umgas med dagligen.

Det galler Mama. Hon blev farmor i tisdags. Hon akte in till sjukhuset for att se babyn. Och blev kvar. Nar jag lamnade huset idag var hon fortfarande inte hemma. Hon lamnade med orden: Kan du lamna 100 ksh till Lauretta? Till kvallsmaten?

- Nej det kan jag inte. Jag  har bara 150 och de behover jag nar jag skall ta mig hem fran stan i eftermiddag.

Jag var arg. For att hon tog forgivet att jag skulle betala nar hon inte har pengar. Hon fragade redan i mitten av manaden om nagon av oss kunde lana henne 2000 ksh. Och vi fragade oss vart de 13 500 hon far varje manad for oss fran organisationen tagit vagen. Sedan sade vi ingenting. Ett tyst nej.

Eftersom hon inte lamnade nagra pengar var jag tvungen att betala. Kirsten hade inga kontanter ute. Och Serenas kort funkade inte. Mat maste vi ju ha. Nu har jag betalat varje dag. Och skulden vaxer. Det konstiga ar att det har kostat ungefar 600 ksh (60 kr) att foda fyra personer i fyra dagar. Sa vart sjutton har hon gjort av mina matpengar? Det skall hon fa svara pa. Och stackars Lauretta. Hon vill inte be om pengar sa hon ar tyst. Igar lod konversationen sa har:

-Vad blir det till middag?

-Ughali... (mjol som kokas med lite vatten till en fast deg)

-Och gronsaker?

-Nej, jag vet inte...

Jag mindes stuvningen foregaende kvall som varit mest redning och gick ut i koket. Totalt rensopat. Sedan gick jag upp ocg hamtade penga.

-Ta de har och kop gronsaker for.Nu ar din mor skyldig mig 500.

Oj, det blev langt.

Ja som en liten fagelunge sag han ut. En oskyddad liten fagelunge.Och jag fick ont i magen. Hela dagen satt det i.

Det var lunch och plotsligt borjade barnen uta pa garden sjunga. "Karibu Karibu" (valkommen, valkommen) De gor det alltid nar vi kommer pa morgonen nar de har lov, men denna vecka har det varit tyst. Det borde alltsa innebara att det var en ny baby som anlant. Och ja, polisbilen stod pa garden och en medelalders kvinna klattrade ut ur bilen med ett bylte i famnen.

Verena var den av volontarerna som tog emot honom.Serena tog honom till sjukhuset. Den uppskattade aldernar tre veckor. Vikten 1.75 kg.1.75 kg!!!!!! Kan ni forestalla er? Han ar bara skinn och ben. Som en liten fagelunge som inte kan flyga och fallit ur sitt bo. Men en riktig kampe. Kvinnan som kom med polisen hade hittat honom i rannstenen. Eller om det var en latrin. De bedomde att han varit utan mat narmare en vecka.

Jag som forfaras varje gang ett nytt barn kommer, hur kan man lamna sitt barn? Nu kanner jag mig oerhort tacksam over att de lamnar barnen till oss. Direkt. Innan barnet hunnit fasta sig vid modern for mycket. Som Caleb. Sex manader var han nar han kom. Och ja, problem har han. Det ar uppenbart. Tycker vi. Enligt skoterskorna ar han lat. Jag kallar det apatisk.

Det ar nastan som den dar roliga mailadressen. Till radions program. spraket.se.

Igar anlande D fran sverige. Han semestrar har i tva veckor och jag bjod in honom pa chapatis. Det var trevligt men jag blev glad nar de andra anlande, sa att jag kunde prata engelska igen. Behover inte tanka sa mycket da.

Idag halsade han pa en stund pa bernhemmet. Huckle och forklade kladde honom. Efter jobbet blev det kaffe pa tuskeys. de har riktigt kaffe. Inte sant dar man blandar med vatten. Och som bekant saknar man det man inte har. Dagar man ar extra trott tenderar att bli kaffedagar. Det ar extra gott da. Nar jag foljde honom till bussen hade jag precis mott Paul fran internetcafeet. Jag borjade beratta for D om honom. Och han svarade pa svenska som om han inte markte att jag pratat engelska med honom. Jag bytte sprak och vi motte kvinnan utanfor Uchumi som alltid ber mig kopa mat at henne. Jag svarade nej tyvarr som vanligt och borjade forklara nagot om kvinan for D. Pa engelska. Saklart. Jag kan verkligen inte prata svenska problemfritt.

Idag var det kyrkobesok igen. men i Karen denna gang. Kenyas storsta protestantiska kyrka. vi var har igar ocksa och sagvigselceremonin mellan Filahs bror och dennes brud. Ungefar som i Sverige fast med mer gospel. Och betydligt mer humor. Det var skont. Inta sa latt att saker kan ga fel da.

Idag var det gudstjant som gallde. Forst sjong koren vi ovar med pa lordagarna.Leadsangaren bytte tonart hela tiden och kompmusikerna svettades. Sedan var det dags for prasten. Over en timme holl han lada, men det var pa engelska 95% av tiden och mer som en blandning av staupp och bibellasning sa det var riktigt underhallande. Men jag forstod inte om det var okej att mastrubera och ha sex fore aktenskap eller inte, om man bara tralade om det for gud efterat. De ar sa frisprakiga har. Jag antar att det beror pa de 18% som ar positiva. Man blir val helt enkelt tvungen att tala oppet om det da.

Sedan skulle bror med band spela. Serena ochKirsten spelade flojt och jag sjong. Det gick riktigt bra och det var sa kul att sjunga igen.

Det ar helt otroligt hur mycket karlek de ger. Och hur mycket jag alskar dem. Jag ser dem som mina egna. Jag kommer att sakna dem otroligt. Och det kanns inte bra att veta att jag kanske inte kommer kunna folja dem. Deras karaktarer ar redan sa tydliga och jag undrar hur de kommer att utvecklas. Kommer de att behalla de mest karakteristiska dragen? Jag antar det. Och vad kommer att handa med dem? Kommer de ga vidare till univeritetet? Eller kommer de hamna i trubbel pa gatan igen?

Allt var pa Ki-swahili och det lokala spraket. Men jag kande mig mer an valkommen. Prasten kallade fram mig och Michael. Han presenterade sig och jag fick saga vart jag kommer ifran och var jag bor har i Kenya, och vad jag gor. Sedan bad de for oss. Mest for mig. Sa att jag skulle fa en saker hemresa dagen darpa. Det kandes konstigt, men fint. For de var verkligen engagerade i bonen.

Mycket sang och musik. Dock ingen dans denna gang till Michaels besvikelse. Och eftersom den ordinarie prasten inte var dar och oversattaren inte hangde med i massan sa blev det hela tamligen obegripligt. Men intressant anda. Sa fullkomligt olikt fran mina kyrkoupplevelser i Sverige.