Han var där. Två mörka ögon som lyste. Verkligen lyste. Jag har nog ett foto som fångat det. Så intensivt. Så livskraftigt. Det hela var diffust och jag minns inte så mycket längre. När jag vaknade kom jag att tänka på tiden på barnhemmet. Och den lilla pojken jag drömt om. Om att man egentligen inte borde föda fler barn till den här världen. Att det finns så många andra att ta hand om.

Sen kom tårarna. Allt blev så starkt. Jag har aldrig haft en så stark relation till barn förut. Någon annans barn. Men därnere blev det så speciellt. För barnen hade så många mammor och samtidigt ingen. Och jag var en av dem. Jag minns särskilt ett tillfälle.

Calonzo kom framtultandes och gav mig en smällkyss. Mitt på munnen. Sen glittrade ögonen av okynne och han sprang därifrån. Som om han inte visste om det var riktigt tillåtet. Jag skrattade förvånat, för det där hände inte ofta. I alla fall inte före det där tillfället och inte hände det den orinarie personalen. Efter en stund kom han fram igen och la sina små knubbiga, bruna armar runt min hals och det lilla huvudet på min axel. Så plötsligt var han försvunnen igen och det korta ögonblicket var som bostblåst. Och jag satt där på den smutsiga filten på stengolvet. Så lycklig som jag inte varit under hela året. Och samtidigt med en känsla av svek. För jag visste ju att jag skulle lämna dessa barn. Som så öppet visade sin kärlek och tillit till mig. Det kändes som att jag skulle bryta ett förtroende. Som om vi hade en tyst överenskommelse. Och att jag skulle svika den.

Då kom jag att tänka på filmen vi såg i sexan. Om kloning. Paret som ville klona pappan för att få ett biologiskt barn. För att kvinnan kunde inte få barn och att adoptera var otänkbart. Det var så viktigt med det biologiska. Annars skulle det inte vara deras barn sa de. Jag minns hur upprörd jag var. Redan då, som tolvåring.

Kroppen bestämde sig för att påminna mig. Om att jag är kvinna. Som om jag skulle ha glömt det? Jag tänkte att Ipren inte hjälper och gick ut på promenad i stället. Om man går fort försvinner det. Nästan. Kroppen blir så fokuserad på alla delar som ska samarbeta för att röra sig framåt att den glömmer bort kvinnligheten. Jag stoppade Madeleine Peuroux i öronen och solen sken.

Plötsligt såg jag rosa små blommor. Undrade vad sjutton det var för vårblomma. Tittade lite närmare och insåg att det var blåsippor. Pastellrosa blåsippor. Kan det vara kalken? Vattnet i huset smakar riktigt äckligt så halten kanske är extra hög? Jag letade efter en blå en, men det närmaste var någon slags neonlila. Är det magenta det kallas? Jag tror det.

Efter en stund började hon sjunga la vie en rose och jag blev ännu lite gladare. Plötsligt kom jag på mig själv med att storle där jag gick. Jag började gräva där bak i huvudet för att komma på vad det egentligen var jag gick och tänkte på, som var så roligt?

Jag vet inte varför jag kom att tänka på just det, men det var en mycket märklig komplimang jag fick under påskledigheten. Eller var det en komplimang? I alla fall. Bror hade varit iväg någonstans och träffat en man i 35års-åldern. "Har din syster vart på radio?" Bror svarade att om det var från Afrika han menade så ja. Och då kom det. Det där som jag inte vet riktigt hur jag skall tolka det. Han sa någonting om att det var bra. Att jag verkade stabil. "En som har vart ute å sett lite" "De e en sån en ska gifta sej me" Hoppsan! Var det positivt eller bara läskigt frågade jag bror. Han svarade att killen hade både fru och barn så att det nog var positivt.

Sen hade jag nästan kommit runt hela rundan. Och kroppen var som vanligt igen. Som de dagar jag inte är kvinna. När jag bara är jag.

Det här är DN:s aprilskämt. Det måste vara det. Hade det publicerats imorn skulle jag trott på det. Utan att bli särskilt förvånad. För det är precis så urbota dumt att det skulle kunna vara sant...

Jag läser tidningen. Som vanligt till frukost. För första gången på många dagar är inte Wanja Lundby Wedin toppnyhet. Nej tillbaka i topp är ännu en bonus-härva. 5.7 miljarder. Miljarder! Och de flesta är män. Som vanligt. Det är ju vansinnigt. Säkerligen har de varit stressade och pressade, men det har nog de anställda tjänstemännen också varit. Och Hur många miljoner är skäligt? Gör de ett bättre jobb för att de får så mycket? Och är deras arbete med att sitta i möten hala dagarna och förhanlda om viktiga saker mer värt än alla andra yrken? Den ensamstående kvinnan som sliter dagarna i ända på ett ålderdomshem för 17 000 i månaden? Hur många procent är det av bank-nissarnas bonusar? Hur många procent är det av lönen? Bah! Jag orkar inte. Stänger av. Trots att det kryper i kroppen.

Det värsta är att jag inte kan bojkotta det. Jag menar, jag kan låta bli att köpa Nestles produkter. Eller Axas. Eller Äggen från burhöns. Men vart skall jag ha mina pengar? Hur jag än gör måste en vanlig bank vara inkopplad. Och jag hatar det! Att ingå i ett system jag inte sjäv har valt. Och som jag inte kan påverka. Det kryper under skinnet och jag får en känsla av instängdhet. Måste ut. Måste få luft.