För första gången tog jag del av en studentexamen utifrån. Sådär riktigt ordentligt alltså. Med matlagning, mottagning, presenter och kramar. Jag insåg att jag inte mindes min egen student särskilt bra. Trots att det bara var två år sedan och jag inte var sådär tappa-minnet-och-sig-själv-full. Det är nog för att det inte är en särskilt viktig händelse längre. Det har hänt så mycket annat som hjärnan verkar mer mån om att lagra. Så många barn som tar upp all plats. De små svarta, föräldralösa och glada.

Men en sak mindes jag. Hur otroligt hungrig jag var efter utspringandet och under hela lastbilsåkningen. Innan jag äntligen kom hem till all mat. Så innan jag begav mig in till skolan hänge jag en banan i ett snöre och en smörgås i ett annat. Istället för blommor fick det bli.

Jag stod där på gräsmattan i sluttningen och väntade på resten av familjen och lillebror som snart skulle springa ut genom dörrarna till kommunens enda gymnasieskola. Jag tittade på skogen och bergen (berg och berg… Fast det är ju inga kullar heller direkt.) som ligger på andra sidan sjön. Sjön som ligger långt nedanför alla backarna. De var vackra. Och jag kände att jag tycker ganska bra om den lilla staden. Egentligen.

Sen hörde jag dialekten. Sådär lite gnällig. Trots att det är västgötska. Inte som i de andra delarna utav kommunen. Som kinnbon, eller skaraborskan. Mer åt boråshållet, fast ändå inte. Och jag kände att jag inte var särskilt ledsen över att ha flyttat. Ifrån den där inskränktheten som jag så stark förknippar dialekten med. Och så kom känslorna av kluvenhet. För jag flyttade inte från inskränktheten. Jag flyttade rakt in i en annan. Den akademiska. För de är precis inskränkta de med. Med sin tro att det vet allt. För att de har läst allt. Som de hemma. Som inte tror att man kan göra nåt om det inte är med kroppen. Hur gör man när man inte passar in? Vare sig i lantmiljön eller den akademiska?

Bananen och smörgåsen togs väl emot. ”Gôtt syrran, jag är så jääävla hungrig!”

Tentaperiod är över och nästa tar vid. Puh, frågan är hur det gick. Jag som ägnade hela veckan åt studier på biblioteket känner att det ändå inte är säkert. Varför kan de inte formulera frågorna så att man förstår vad man skall svara? Som stickprov var det. Om specifika saker. Om Churchill. Och jag mindes inte. Var hade jag läst det? Eller var det något föreläsaren nämnde? Inget stort i alla fall. Men så viktigt. Då, i skrivande stund. Oavbrutet skrev jag, i fem timmar. Det gjorde så ont i handen efteråt. Men det borde väl räcka? Jag hoppas det.

Bara några veckor tills det är tenta igen. Sista! Men nu handlar det om internationella relationer. Och jag känner att jag är bra. Att jag trots allt lärde mig något förra året. För det här kan jag ju! Då kan man jobba mer. Det är bra. För hyran ska ju betalas, utan hjälp från csn.

Lillebror blir snart stor. Plötsligt känns det som vi är jämnårga. Konstigt.

Nästa vecka åker kombo till Berlin. Kvar blir jag. det är så tråkigt att bo själv när man egentligen är två. Alldeles tomt i lägenheten och ingen att prata med. Tur att M kommer. Tänk om jag blir ensam hela sommaren?! Då vet jag inte vad jag skall ta mig till. Det är nackdelen med studentstäder. Det blir så fasligt tomt när alla åker hem.

Hur blir hösten? Om inte Stockholm, hur gör jag då? Åka iväg igen kanske? eller läsa ännu en kurs? Det känns onödigt. Blir så mycket lån... Åh, varför får man antagningsbeskeden så sent!

Trots grubbel kommer solen och lyser upp mitt inre. Jag har saknat den. Trots att jag fick så mycket av den i höstas. Kanske för mycket tänker jag när jag hör om all hudcancer som ökar. Men det kanske inte är någon fara? Främst är det kvinnor i femtioårsåldern tror jag de sa. Och jag tänker på mamma. På den lilla tanten vid övergångsstället som visade sig vara hennes gamla klasskamrat. En av de som solade solarium på 80-talet. Nu så rynkig att hon tas för 70 istället för 45.