Först var det tenta, sedan utvärdering. I grupp. Jaha, tänkte jag. Hur blir det diskussion med 100 personer i samma rum? Det blev det. Punkt för punkt avhandlades.

Så kom vi till punkten genus. En tjej räcker upp handen och säger att hon tycker att föreläsarna talat med ett genusperspektiv ganska okej men att litteraturen varit katastrof. Endast en kvinna bland författarna. Då kommer repliken "Men alltså, jag tycker inte det är så viktigt. Jag märker i alla fall inte skillnad om det är en kvinna eller man som skrivit". Suck. Så säger Nissen (han den där som alltid pratar. Rätt ut och som allt han säger är en självklarhet) "Men det kanske är skillnad på språket? Men Hirdman har väl redan poängterat det, hon är ju in feministsvängen har jag hört" SUCK IGEN. Den kloka tjejen räcker upp handen och försöker förklara vad hon menat när hon pratat om kurslitteraturen. Nissen avbryter henne och säger nåt annat intelligensbefriat. I en något aggressiv ton. Då blir hon arg och säger att hon faktiskt pratade och han gärna fick vara tyst tills hon pratat klart. BRA! Och jag suckar. Åt att det alltid är samma sak. Samma diskussion. En diskussion som slutar handla om det den skulle. En man i försvarsposition. (Varför då? Det är ju ingen som sagt att det är hans fel. Kritiken var ju riktad mot kursansvarig) Och jag undrar varfär det ska vara så svårt? Inte är det för att män och kvinnor skriver olika som vi vill ha mer litteratur skriven av kvinnor. STRUKTUREN. Det är ju den vi vill ändra på! Att kvinnor alltid är underrepresenterade i  universitetsvärlden. I det här fallet i kategorin litteraturförfattare.

Att det skall vara så svårt för dem att förstå.

Jag såg den unge mannen ganska tidigt. Anade att han kanske kollade in mig lite extra. Men var inte säker. Kvällen gick och dansgolvet blev fullt. Vi dansade och jag hade riktigt kul. Så dyker han upp. Försöker dansa sig in i vår grupp. Men jag vill inte. Han har inte sagt ett ord. Bara tittat. Och inte på något charmigt sätt. Då behöver han väl inte släppas in? Jag tänker att han går nog stax om vi ignorerar honom. Det brukar fungera. Så jag fortsätter att dansa med ryggen mot. Tror att han försvunnit när jag plötsligt känner en hand på vardera höften. Jag slår bort dem och går raskt över till andra sidan. Borde jag skällt ut honom? Jag tror det. Vänt mig om och sagt att det är min kropp och att jag bestämmer vem som får ta på den. Men jag blir alltid så paff varje gång att jag tappar orden. Jag dansade några danser till och gick hem. Det var inte roligt längre.

Att det skall vara så svårt att förstå det. Att min kropp är MIN och ENDAST min. Att det skall vara så svårt att respektera mig.

Byn jag är uppvuxen i är liten. Men jag har nog egentligen aldrig sett den som SÅ liten. (Kanske för att jag inte kan alla namnen. Inte vet vilka som bor överrallt) Tills häromdagen. Jag gick in i föreläsningssalen och satte mig. Folk strömmade in och snart var vi närmare 140 samlade. Hela klassen. Hela byn? Det slog mig att hela byn hade kunnat vara min klass. De hade fått plats där allihopa. Och plötsligt kändes byn väldigt liten med sina 140 invånare.

En gång om året fyller man år. Då får man saker. Oavsett om man bett om det eller inte. Efter årets bemärkelsedag börjar jag inse något slags tema bland presentarna. Jag börjar ana att ett av mina intressen har vuxit sig allt starkare under åren. Och att omgivningen snappat upp detta. Äppelkompott, blåbärsrepa, mixerstav, blåbär, rabarber, en flaska vin, äggkoppar, våffeljärn, te, marmelad, honung från orsa, en vegetarisk kokbok. Och en akvariefisk. Men den tänker jag inte äta.

En ingift släkting påstår att det ligger i generna, att vi är likadana allihop. Och jag som bara är 21, vart skall detta sluta?

Nu skall jag gå och köpa mig en svampkniv för att utforska skogarna häromkring. Har hört ryktas om att det finns svamp i närheten.