- Vikken dag. Teatralisk suck. En sån dag!

- Jaha? svarar jag.

- 20 kronor har jag tjänat idag.

Åhnej. En tiggare tänker jag. Det som är så jobbigt. Hur skall jag prata mig ur det här?

- De va inte så mycke. Va jobbar du me?

- Ja e tavelförsäljare! ... Fast ida e ja berusad, sluddrar han fram.

Sedan är han igång. Han berättar om planerna på att åka till Canarieöarna runt jul. Om att han tänker börja jobba nästa vecka för att få ihop till biljetten. Det är som att han glömt bort att han egentligen vill ha pengar. Men så plötsligt.

- Ja hade 100 kroner igår. Så gick jag på bio. Så hade ja bara två kroner kvar.

- Aj då. Men filmen kanske va bra?

- Nähä du! Den var så dåli!

- Va såg du för en då?

- Jag minns inte riktigt. De va nåt me lika. Han Nuttlei du vet.

- Jasså den. Mina föräldrar har sett den o sa den va riktigt dålig.

- Ja de va den. Å nu har ja bara två kroner kvar. Du har inte två kroner?

- Tyvärr har ja inga kontanter alls, svarade jag och kände hur genomskinligt det lät. Men det var sant. Jag hade inte en krona. Bara kortet.

- Nähä, de va synd...

Han var tyst en stund och fick syn på två kostymnissar och resten sig.

- Tack för pratstunden!

- Tack själv, svarade jag och log.

Tanten bredvid log inte. Möjligen såg hon lite lättad ut över att inte själv behöva prata med honom, men det roande i att ha gafflat med ett fyllo en stund verkade hon inte alls se.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att fartyg kapas kan jag förstå. Utländska trålare konkurerar ut lokala fiskare som får svårt att försörja sig. Så är det på västsidan av kontinenten. Och då och då skrivs det även om orsakerna till pirateriet utanför Somalia.   Att turister blir...

Det är en park mellan mig och havet. Det är två hav mellan mig och dig.   Bli inte kvar, är du snäll. ...

Här...   ... pratar man om vädret. Mycket och ofta. ... har nästan varje hus en bastu. ... säger man inga istället för inte (Tex. Det blev inga så bra det här). ... frågar man inte vad man heter utan "vems flicka är du?" ... är människorn...

Jag städade skrivbordet och fann ett litet paket. En bunt kartongbitar, prydligt ihopsatta med ett gummiband. Ett kinesiskt pussel som jag fick för några veckor sedan av en man utan minne.   Han kom fram till oss på cafét och bad om några minuter...

De stora bruna ögonen tittade på mig. Som om de kunde se rakt igenom mig. Den knubbiga lilla handen pekade ut genom fönstret där han satt på knä i sätet. Bussen skumpade till och jag vaknade. Det knöt sig i magen. Sätet bredvid mig var tomt. Det som ...