... som visade sig vara skyldig.

Jag är så blödig nuförtiden. Som ikväll. Jag tittade på en dox-dokumentär på svt. Misstänkt vit man. Den var bra.

Det var när den döde mannens fru pratade som blödigheten kom. Hon sa att hon ville försonas. Att mannen som dödat hennes make (Lord blaha-blaha) inte skulle få ett för hårt straff. Inte som massorna därute som ville se honom avrättad. Eller åtminstone inlåst i bra många år. Jag blev rörd. Det var så stort på något sätt. Det hon sa alltså.

Efter en massa hitande och ditande fann man den vite mannen skyldig. Inte till mord, utan dråp. Straffet kunde ändå bli 20 år. Ganska mycket i mina öron för dråp. Det blev åtta månader. Ganska lite kände jag. Men den vite mannens familj skulle kompensera. För det materiella och det andliga. (kan man överhuvudtaget kompensera det som inte är materiellt?) Ett års gymnasieskolgång för ett av de fyra barnen. 2000 svenska kronor. Det är vad en svart mans liv är värt i den vite mannens ögon.

Då blev jag blödig igen. Eller nej. Ledsen och skitförbannad. Allt kändes liksom hopplöst. Och jag förstod varför det är svårt att vara vit i Kenya. Ibland.