... som visade sig vara skyldig.

Jag är så blödig nuförtiden. Som ikväll. Jag tittade på en dox-dokumentär på svt. Misstänkt vit man. Den var bra.

Det var när den döde mannens fru pratade som blödigheten kom. Hon sa att hon ville försonas. Att mannen som dödat hennes make (Lord blaha-blaha) inte skulle få ett för hårt straff. Inte som massorna därute som ville se honom avrättad. Eller åtminstone inlåst i bra många år. Jag blev rörd. Det var så stort på något sätt. Det hon sa alltså.

Efter en massa hitande och ditande fann man den vite mannen skyldig. Inte till mord, utan dråp. Straffet kunde ändå bli 20 år. Ganska mycket i mina öron för dråp. Det blev åtta månader. Ganska lite kände jag. Men den vite mannens familj skulle kompensera. För det materiella och det andliga. (kan man överhuvudtaget kompensera det som inte är materiellt?) Ett års gymnasieskolgång för ett av de fyra barnen. 2000 svenska kronor. Det är vad en svart mans liv är värt i den vite mannens ögon.

Då blev jag blödig igen. Eller nej. Ledsen och skitförbannad. Allt kändes liksom hopplöst. Och jag förstod varför det är svårt att vara vit i Kenya. Ibland.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att fartyg kapas kan jag förstå. Utländska trålare konkurerar ut lokala fiskare som får svårt att försörja sig. Så är det på västsidan av kontinenten. Och då och då skrivs det även om orsakerna till pirateriet utanför Somalia.   Att turister blir...

Det är en park mellan mig och havet. Det är två hav mellan mig och dig.   Bli inte kvar, är du snäll. ...

Här...   ... pratar man om vädret. Mycket och ofta. ... har nästan varje hus en bastu. ... säger man inga istället för inte (Tex. Det blev inga så bra det här). ... frågar man inte vad man heter utan "vems flicka är du?" ... är människorn...

Jag städade skrivbordet och fann ett litet paket. En bunt kartongbitar, prydligt ihopsatta med ett gummiband. Ett kinesiskt pussel som jag fick för några veckor sedan av en man utan minne.   Han kom fram till oss på cafét och bad om några minuter...

De stora bruna ögonen tittade på mig. Som om de kunde se rakt igenom mig. Den knubbiga lilla handen pekade ut genom fönstret där han satt på knä i sätet. Bussen skumpade till och jag vaknade. Det knöt sig i magen. Sätet bredvid mig var tomt. Det som ...