Specialvisning i skolan idag. Av Erik Gandinis Videocracy. Efteråt kom han in och vi fck diskutera. Det var en bra film. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Egentligen är det vidrigt med hela fenomenet men vi skrattade ändå. Åt de näst intill nakna flickorna som åmade sig inför kameran. TV-producenten som hyllade Mussolini. Den unge Corona som fotade kändisar i obekväma situationer för att sedan sälja bilderna. Men inte till pressen, utan till kändisarna själva. En modern Robin Hood (som yar från de rika och ger till sig själv) enligt honom själv. Jag skulle nog säga utpressning. Ibland kändes det som ett skämt. Kan det verkligen vara sådär?

En Italienska i publiken verkade lite stött. Sa att hon inte var Berlusconianhängare men att det faktiskt inte var hela Italien. Nej inte hela Italien kanske, men en stor majoritet av medierna. Och det är det som gör landet så intressant. En censur som finns utan att landet är diktatur eller rent odemokratiskt. Tutt-tv är normal-tv. Och att premiärministern äger medierna ses inte som något märkligt. Det var ju det han vann valen på! Att göra med landet så som han gjort med sina företag. Men det värsta är egentligen inte Berlusconi. För när han är borta, försvinner tutt-tv då? Svårt att tänka sig. Men kanske kan de först då börja reformera den. Så att man på sikt slipper få ont i magen på grund av de extrema och vidriga könsstereotyper som basoneras ut?

Äntligen! Jag är tillbaka. På favoritbiografen. Fyris. Jag undrar om den lilla salongen var såndär porrbiograf för länge sedan. Det känns lite så. Med de djupa, bakåtlutade, breda och röda plyschfåtöljerna. Fast kanske inte ändå. Jag tänker på parsofforna. Inte tar man med sig kärestan om man skall på porrbio?

Augustilunch i Rom var kvällen titel. Jag skrattade nog hela filmen igenom. Om man tycker om Rom och om man tycker om gamla tanter så tycker man om filmen. Så enkelt är det. Nästa sommar ska jag söka jobb inom vården igen. Jag saknar ålderdomshemmet!

Det går tre filmer till just nu. Bra tror jag att de är allihop. Och det kommer fler. Vad kostar ett årskort?

Den subtila feminismen. Som så sällan finns i böckerna. Eller? Jag tänker att antingen märks den inte, eller så blir den för mycket. Sådär så att den liksom skriver läsaren på näsan. Och jag blir irriterad. För jag vet ju. Vilka skillnaderna är. Den subtila stör inte. Karin Fossums stör inte. För den lägger nog inte alla märke till. Den lagras bara. Långt bak. I det undermedvetna. Som något naturligt. Ett naturligt sätt att se på kvonnor och män. Mer som jämlikar.  

Först tänkte jag. Jaha, ännu en svensk ungdomsfilm. Kanske sådär eller? Sen kom jag ihåg boken. Mindes att jag sträckläste den som 15-åring och grät. Kanske vore den nåt ändå?

Det var den. Den var inte helt som jag mindes boken, men det gjorde ingenting. Jag blev inte irriterad. Den var bra. Riktigt bra. I salongen fanns omkring 25 personer. Och jag hörde snyftningar överallt ifrån. Inte ett öga torrt. Och ja, scenerna var starka. Och äkta. Och jag mindes varför jag tyckte så mycket om boken.

För den var äkta. Det var inte någon liten hästtjej som får rida favorithästen och dessutom blir ihop med snyggaste killen i stallet. Och det var inte flickan som blev ihop med killen hon spanat på i korridorerna. Eller någon annan kärlekshistoria som man ändå inte tror på när man går i högstadiet. Särskilt om man inte hör till ”rätt” gäng. De som håller på med killar och sånt. Jag minns att det var just det jag tyckte så mycket om boken för.

På vägen hem skulle jag och kusin promenera en bit till nästa busshållplats. Det var ju så kallt att stå och vänta. Vi mötte två unga män. Kanske 24-25. De tittade på oss. Liksom hajade till. Jag hörde att gutturalt ljud som kan ha betytt något i stil men ”men hej!”. Sedan kom det. Ett svagt ljud. Ett försök till busvissling. Jag tänkte att det kanske inte var så lätt att vissla när det är kallt och man är full? Läpparna kanske inte hänger med riktigt då? Men vem visslade de på? Oss båda? Eller mig? Eller kusinen? Det är trots allt några år mellan oss. Hon 14 och jag 20. Kanske såg vi lika gamla ut där i mörkret? Kusin tyckte det var lite läskigt. Om de var 10 år åldre än henne.

Sedan hördes ett brak. Och vi vände oss om. De två männen hade två andra vänner i släptåg en bit bakom sig. Nu låg den ene av dem upp och ner i en snödriva. Benen stack rakt upp och han sprattlade lite för att komma på fötter igen. Och jag tänkte att nej, det är nog svårt att busvissla när man är full.

Indokina. Sent 1920-tal. Hon är ung och vit. Han mer än dubbelt så gammal. Och asiat. Han är rik, hon fattig. Ett förhållande dömt innan det ens är påtänkt.

Deras möten sker i hemlighet. Bakom låsta dörrar i ungkarlsrummet hans far inrett åt honom.

Jane March är vacker med sin lilla röda mun och jag funderar på om jag sett något så passionerat på film förut. Något så äkta.

Inte konstigt att scenerna skapade rubriker i USA och England. "Gör de det på riktigt" undrade man.

Filmen är efter Marguerite Duras självbiografiska roman. Finns samma glöd i den? Kanske passar den som lättsmält sommarläsning. Eller klassas den som "tantsnusk" kanske.

För några veckor sedan såg jag filmen ”En lanthandel i Provence”. Fransk feel good kan man nog kalla det. Vacker, stundtals riktigt rolig och flera egensinniga karaktärer.

När vi kom ut sa sällskapet att det ju kunde vara en liten by i Västergötland. Precis samma tanke hade slagit mig. Där inne i mörkret.

Och jag minns. Varubilen. Det luktar Kungen av Danmark.

Den hade en disk. Och på andra sidan en hylla. Man kunde köpa det mesta där. Hushållspapper. Ost. Flingor. Tejp. Mjölk. Ja, det mesta man kan tänkas behöva.

Ibland behövde mormor och morfar ingenting. Men vi fick titta ändå. Och morfar köpte alltid Kungen av Danmark. Precis som han gjorde i den lilla affären inne i byn innan den slog igen.

Västergötland och Provence. Inte så stor skillnad ändå.

Det kändes fint på något sätt. Gränslöst.

Det är just precis vad jag är för stunden. Jag vill inget hellre än att slippa bli störd, utan istället få läsa läsa läsa. Boken är på över femhundra sidor vilket gör att jag är rädd att jag blir tvungen att lägga ifrån mig den för att hinna med allt annat som måste göras. Betala hyra, skriva in mig i kåren, välja nation, hitta tll morgondagens sal (jag vill inte riskera att missa första föreläsningen). Ja och så rullar det på.

Boken som fångar mig då? Ja, det är "Tillsammans är man mindre ensam" av Anna Gavalda. Den är helt underbar! Vad skall man säga, lustfylld? Ja, det kan man nog. Detaljerna gör den. Personligheterna är skruvade, men helt underbara och gestaltade på ett kärleksfullt sätt. Den bara måste läsas!

Jag såg nyss "Smultronstället" av Ingmar bergman med mamma. Filmen påverkade mig. En känsla av lugn infann sig.

Många saker faschinerade mig med filmen. Trots att den är så gammal, runt sextio år, är det att vissa saker som aldrig tycks förändras med tiden. Hur vi ser på varandra, och våra rädslor. I början finns en scen då huvudparsonen möter sin 96 år gamla mamma som påpekar hur få det är som hälsar på henne. Och tänk att det är likadant nu. De gamla sitter ensamma på sina hem utan att barnen hälsar på. Men varför? Slutar man automatiskt att tycka om sina föräldrar när de blivit tillräckligt gamla? Eller är det helt enkelt så att vi tycker att det är jobbigt, att vi inte hälsar på av ren egoism? Jag tror mest på det sistnämda. Och det är tragiskt.