Här...

... pratar man om vädret. Mycket och ofta.

... har nästan varje hus en bastu.

... säger man inga istället för inte (Tex. Det blev inga så bra det här).

... frågar man inte vad man heter utan "vems flicka är du?"

... är människorna väldigt hjälpsamma.

... tycks väderstrecken vara viktiga.

... tror man att man klarar allt (raka motstsen till jante).

Jag ägnade söndagen åt dokument inifrån och de två avsnitten om Thomas Quick.Den lilla gruppen kring Quick verkar ha betett sig märkligt. Inte minst åklagaren, van der Kwast. Han har uppenbarligen fifflat med utredningsmaterial och sminkat bort detaljer som skulle göra Quicks berättelser mindre trovärdiga. Jag funderar över varför. Varför klamra sig fast vid detta fall? Han måste väl ha insett att Quick var oskyldig? Han hade ju till och med vattentäta alibin i vissa fall... Är det för statusen och berömmelsen det ger att sätta dit en seriemördare?

Sen kom alla frågor. Varför har det inte blivit mer uppståndelse än det har? Jag googlar lite och inser att det kommit ut en bok om fallet "Den stora rättsskandalen". Den har jag inte hört talas om. Och dokumentären har jag inte läst om i tidningarna. Är jag så dålig på att hänga med i mediaflödet? Behöver jag skaffa mig en tv? Eller har det inte talats om det? Fallet verkar inte ha fått så mycket uppmärksamhet alls som jag förväntade mig efter at ha sett programmet. Varför då?

Inflyttningspresent ska inhandlas. Snö. I kombination med regn. Snålblåst. Uschelt väer som mormor hade sagt. Det får bli te och choklad. Något som piggar upp och värmer i blötan. Ekologiskt te från teaffären det luktar så gott i. Och choklad. På hemköp finns det två sorters rättvisemärkt. Den ena är bra, det vet jag. Den andra har jag aldrig sett förut. Läser på baksidorna. Den nya sorten har 100% fair trade-ingredienser. Inga tillsatser som den andra. 7 kronor billigare är den också. Jag tänker att jag måste prova.

De nyinflyttade inviger presenten till fikat. Och chokladen är bra. Billig, reko och god.

Hurra igen!

Två öre per tops! Så mycket sparade jag idag på att köpa ICAs tops gjorda på rättvisemärkt bomull. Jag kan knappt tro det, men det var de billigaste av alla alternativen i hyllan!

Så ska det vara! Det ska löna sig att vara etisk. Tänkande. Medmänniska.

Sverigedemokraterna kallar sin partikongress för landsdagarna och det osar patriotism lång väg. Jag börjar få en obehagskänsla i magen. Jag läser vidare. Om deras arbetsmarknadspolitik. Riv upp reglerna för arbetskraftsinvandring, slopa permanenta uppehållstillstånd och reducera anhöriginvandringen kraftigt. Avskaffa positiv särbehandling och kvotering och "motverka diskriminering och svenskfientlighet". Nu har obehagen gått över i magont. Det vrider och vänder sig därinne. Så kommer jag till kommentarerna. De som läsarna själva skrivit. Nu har jag inte ont i magen längre. Jag mår fysiskt illa.

Trött. Efter att ha försökt ta mig fram genom massorna i Nordstan en lördag. Trött efter att ha stått i kö på apoteket. Så hoppar jag äntligen av bussen och möts av reklampelaren. Med de två modellerna sittande i knät på varandra. Som vanligt. Tvåsamt och heteronormativt.

Trötta dagar orkar jag inte med normativiteten. En modeplansch räcker för att den sista luften skall gå ur mig.

I vår vill jag se homosexuella par på modepelarna!

Byn jag är uppvuxen i är liten. Men jag har nog egentligen aldrig sett den som SÅ liten. (Kanske för att jag inte kan alla namnen. Inte vet vilka som bor överrallt) Tills häromdagen. Jag gick in i föreläsningssalen och satte mig. Folk strömmade in och snart var vi närmare 140 samlade. Hela klassen. Hela byn? Det slog mig att hela byn hade kunnat vara min klass. De hade fått plats där allihopa. Och plötsligt kändes byn väldigt liten med sina 140 invånare.

Fösta riktiga skoldagen. Med föreläsning och introduktion och sånt där. Eleverna trillar in och sätter sig. Just det. På varannan bänk och gärna längst ut på raden. Så att man måste kliva över och in, emellan. Typiskt svenskt tänkte jag. Att vi alltid gör såhär.

Två klasser på samma delkurs. 140 elever. Största salen på institutionen. Ändå så räcker inte platserna.

Efter pausen ska vi in igen. Alla gör precis som första gången. Och jag kan inte låta bli att fnissa. För den här gången visste vi ju att antalet platser var för få. Men är det inte väldigt svenskt? Att hålla på sin integritet och det peronliga avståndet in i det längsta? Så länge att det bara blir fånigt. Och korkat.