Jag städade skrivbordet och fann ett litet paket. En bunt kartongbitar, prydligt ihopsatta med ett gummiband. Ett kinesiskt pussel som jag fick för några veckor sedan av en man utan minne.

Han kom fram till oss på cafét och bad om några minuter. Sedan frågade han om vi kunde skapa en kvadrat av bitarna. Vi försökte och försökte. Min pusselpersonlighet ville inte ge sig. Till sist var vi ändå tvungna att ge upp.

- Och damer som brukar klara det före herrar, utropade mannen.

En kväll när jag var hos S och drack te ringde hennes telefon. Efter en stund förstod jag att det var han, mannen utan minne. Hon hade lämnat sitt nummer, för kanske, om han ville, kunde hon göra ett reportage om honom. Nu hade han hittat lappen och han undrade om hon var kvinnan han dansat med så mycket helgen innan. Han mindes inte om de bytt nummer. Sedan sa han att han skulle skriva extra tydligt på lappen vem numret gick till.

- Jag ska göra det direkt, innan jag glömmer det!

Jag har tänkt mycket på honom sedan pusselkvällen. På hans berättelse. För tänk att vakna en dag och inte ha något minne? Att knappt minnas var man är. Trots det hade han insett att något var fel och att han måste ta sig till sjukhuset.

- Så jag gick ut, men gatan gick ju åt två håll!

De stora bruna ögonen tittade på mig. Som om de kunde se rakt igenom mig. Den knubbiga lilla handen pekade ut genom fönstret där han satt på knä i sätet. Bussen skumpade till och jag vaknade. Det knöt sig i magen. Sätet bredvid mig var tomt. Det som hade varit så verkligt. Bilden var så skarp. Jag kunde till och med föreställa mig hans röst.

Tankarna snurrade. Hur gammal är han nu? Fyra? Fem? Skulle han känna igen mig? Kommer jag någonsin få se honom igen?

På natten drömmer jag igen. Att han är hos mig. I det kalla landet i nord. Jag vaknar och tänker på den bit av mitt hjärta som blev kvar därnere. Och jag tänker på alla de andra, alla de hungriga på Afrikas Horn.

När folk pratar om adrenalinkickar har det ofta med sport att göra. Eller andra extrema saker. Som bungy jump och sånt. Jag har aldrig märkt av det där. Men när jag var i svampskogen häromdagen förstod jag nog vilken upplevelse en adrenalinkick kan vara. Förra veckans svamptur hade inte gett mycket. En kungschampinion (som visserligen var makalöst god) och några kremlor (sillkremlan smakade faktiskt skaldjur!). Så vi bestämde oss för att pröva lyckan även denna vecka. Väl inne i skogen pekade T åt det håll svampen brukar finnas. Och mycket riktigt, vi fann varsin fin Karl Johan. Jag spanade och långt borta bland granarna såg jag en brun hatt på vit fot. Hjärtat började att slå fortare och jag kände ett slags sug i magen. Kunde det vara fler? Kroppen vaknade till och stegen blev längre. Istället för att kryssa mellan träden som jag brukar blev kursen rak. Över stenar och genom grenar. Jag såg T älga iväg mellan granarna åt ett annat håll och vips så var han borta. S likaså. Jag nådde mitt mål och skar av den fina svampen vid foten. Hjärtat slog fortfarande i ett högre tempo än vanligt. Var fanns nästa? Och vart tog de andra vägen?

Några veckor efter mötet med tavelförsäljaren satt jag på centralstationen i stockholm. Jag väntade på kusin vitamin och stickade. Det är bra med stickning. Man får så lätt kontakt med människor.

Ett förvirrat par kom fram till bordet bredvid. Kvinnan sa åt sin man att sätta sig ned så skulle hon köpa mat. Han tittade på korgen med rester som någon gammal gäst lämnat kvar. Han tittade sig omkring, men överallt satt människor och åt.

- Du kan sätta den här, sa jag och pekade på det lilla bordet framför mig.

Han såg förvirrad ut.

- Jag ska int äta så det går bra.

Han satte ner korgen och började prata.

- Du anar inte vilken vecka vi har haft!

- Jasså? svarade jag.

- Jo du förstår, började han och berättade sedan en lång historia om stockholmsbesöket. på tisdagen skulle de leverera tunnbröd men fick fel på bilen. Och det ena problemet ledde tilldet andra. Nu var det fredag och de skulle äntligen åka hem. Med buss. Det var ju så kallt hemma i rättvik och de ville hem och titta till allt. Tänk om pannan hade gått sönder? Och jag log och tänkte att jag känner igen det där.

- Vart är du på väg då? frågade han.

Jag förklarade att jag var på väg hem från skolan och han började genast fråga ut mig om Uppsala. Om vilken nation jag var med i och vad jag brukade göra. Jag berättade om kören och han böev alldeles till sig. Han berättade om barbershopgruppen han var med i på 60-talet. Och att han faktiskt (mycket stolt och med glimten i ögat) med dem vinnit EM i barbershop. Jag tror det var 1968. När frun kom med maten berättade han glatt att jag var från Uppsala och sjöng i kör. Det gjorde hon med. Så fortsatte samtalet om körsång tills kusin kom. Jag tackade för sällskapet och önskade dem en mer tursam hemresa. Glad över det roliga mötet. Inte visste jag att det fanns EM i berbershop!

- Vikken dag. Teatralisk suck. En sån dag!

- Jaha? svarar jag.

- 20 kronor har jag tjänat idag.

Åhnej. En tiggare tänker jag. Det som är så jobbigt. Hur skall jag prata mig ur det här?

- De va inte så mycke. Va jobbar du me?

- Ja e tavelförsäljare! ... Fast ida e ja berusad, sluddrar han fram.

Sedan är han igång. Han berättar om planerna på att åka till Canarieöarna runt jul. Om att han tänker börja jobba nästa vecka för att få ihop till biljetten. Det är som att han glömt bort att han egentligen vill ha pengar. Men så plötsligt.

- Ja hade 100 kroner igår. Så gick jag på bio. Så hade ja bara två kroner kvar.

- Aj då. Men filmen kanske va bra?

- Nähä du! Den var så dåli!

- Va såg du för en då?

- Jag minns inte riktigt. De va nåt me lika. Han Nuttlei du vet.

- Jasså den. Mina föräldrar har sett den o sa den va riktigt dålig.

- Ja de va den. Å nu har ja bara två kroner kvar. Du har inte två kroner?

- Tyvärr har ja inga kontanter alls, svarade jag och kände hur genomskinligt det lät. Men det var sant. Jag hade inte en krona. Bara kortet.

- Nähä, de va synd...

Han var tyst en stund och fick syn på två kostymnissar och resten sig.

- Tack för pratstunden!

- Tack själv, svarade jag och log.

Tanten bredvid log inte. Möjligen såg hon lite lättad ut över att inte själv behöva prata med honom, men det roande i att ha gafflat med ett fyllo en stund verkade hon inte alls se.

Jag är tillbaka! Efter väderdepression och tentaperiod och nu med mer energi än någonsin. Källan till energin stavas COP15.

I onsdags förra veckan åkte jag till malmö. Träffade en kär vän och mötte upp med en annan. Tillsammans begav vi oss till Kvarnby folkhögskola med en grupp likasinnade. Målet för helgen var klimaforum09 i Köpenhamn. Med en önskan om att bidra till att världen blir en bättre plats att leva på.

Vi lärde känna varndra, målade banderoll och förberedde inför fredagens workshop. Om räntefri ekonomi.

På fredagen åkte vi in till Köpenhamn och vandrade runt på klimaforum. Jag träffade en japansk energiskogsforskare. Han blev eld och lågor när han förstod att jag är från Uppsala. Hans kollega på SLU hade nyligen dött och han pratade och pratade om denne. Det var fint. Sedan frågade han vad jag studerade till och vi hade en lång intressant diskussion om framtidens journalistik. Kommer yrket att finnas i framtiden? Är bloggare journalister?

Sedan var det workshop. Kul! Jag blev ännu mer övertygad efteråt. Har man inte läst så mycket ekonomi behöver man höra det med enklare termer för att verkligen förstå. Och nu vet jag. Att JAK medlemsbank är jättejättejättebra! Och att jag vill avskaffa räntesystemet och bli av med politikernas värsta fiende inflationen en gång för alla. Frågan är bara hur jag skall få andra att förstå? "Men vaddå ingen ränta? Det går väl inte?" Vad svarar man på det? Varför skulle det inte gå? Det är ju ett skapat system. Och skapade system kan man bya ut. Om man kan ändra på ekosystemet kan man väl ändra på det ekonomiska? Det ekolohiska är ju dessutom inte skapat av mnniskan, vi bara tror att vi kan behandla det hur som helst. Och ja, man kan ha tillväxt inom ramen för räntefrihet. Så det är inta bara ett system för tillväxthatare.

På kvällen lyckades jag och M ta oss in på Ojos De Brujos spelning. Kön var jättelång men vi råkade gå förbi en obavakad sidodörr. Det var tur. För det var bra. Vi dansade och dansade och jag blev alldeles för varm i min ylleklänning.

Sen kom lördagen. Vi lyssnade på Vandana Shiva. Vilken kvinna! Hon pratade om ekologiska jordbruk. Som en lösning på klimatkrisen, men också som en lösning på rättviseproblemen. En dag skall jag skriva ett inlägg bara om henne och allt klokt hon sa.

Vi åt lunch och begav oss till den stora demonstrationen. Vandrade hela den långa vägen från centrum ut till Bella Centre. Vi ömsom gick ömsom dansade när vi hamnade i närheten av några musicerande demonstranter. Då blev man varm om fötterna. En man hade en vagn med högtalare på som han drog efter son cykel. Ur dem strömmade reggae. Det hela drevs på solceller som var monterade ovanpå högtalarna. Många plakat var kloka. Andra roliga. En del kreativa. Greenpeace hade gjort en vagn där världens ledare var kasperdockor som styrdes av en cigarrökande bankir.

Alla händelser och möten har gett mig ny energi. Känslorna av hopplöshet som funnits i mig de senaste veckorna är som bortblåsta. Och jag hoppas att det blir ett avtal på fredag. Och klarar inte politikerna av det får vi helt enkelt fortsätta att kämpa på gräsrotsnivå.

Jag satt på tåget mot Göteborg (eller framsidan som Moster brukar säga) och kurslitteraturen började bli mer och mer svårläst i det allt dunklare ljuset. Vi stannade på Örebro Södra och jag funderade på vem som skulle komma att bli sällskap nummer tre på resan.

En äldre man denna gång. Omkring 80 skulle jag gissa på. Med starr på vänster öga. Knappt har han satt sig ned innan han frågar vad jag läser. Jag beskriver kurslitteraturen och han frågar snabbt som sjutton vad jag läser annars. Och jag berättar om boken jag läser just nu, Charlotte Brontës Jane Eyre. Sedan frågar jag vad han brukar läsa. Han berättar att han mestadels läser historiska böcker som han lånar på biblioteket.

En liten hobbymissionär var han. Å den svenska neutralitetens vägnar. Han tyckte att det var förskräckligt mycket ned-klankande på hur neutraliteten behandlats under krigstiden. Och nu verkade han se det som sitt livs (som pensionärs?) mission att utbilda det svenska folket i Sveriges handlande under andra världskriget. Han började genast berätta de mest otroliga historier om hur brittiska och amerikanska piloter hamnat i Sverige. Som mellanlandare (eller vad man ska kalla det) eller på grund av krascher. ”De tyska vågar jag inte läsa om, det intresserar mig inte”. Och hur de tagits om hand.

Finska vinterkriget hann han prata lite om också. ” Oosh, nu är det bråttom här” Och fort gick det. Speedlektion kan man kalla det. Även denna med fokus på neutraliteten. Hur vi hjälpte finnarna. Sen ropade de Lakså i högtalarna och min vän sa tack för sällskapet och att det var trevligt att träffas. ”Ja, jag tar ju varje chans” sa han och syftade nog på speedlektionen i historia. ”Du kommer bli en bra journalist, så öppen och pratsam. Och snygg och grann med. Lycka till med studierna!”

Jag undrar vad han hette?

Att det skall vara så svårt för dem att förstå.

Jag såg den unge mannen ganska tidigt. Anade att han kanske kollade in mig lite extra. Men var inte säker. Kvällen gick och dansgolvet blev fullt. Vi dansade och jag hade riktigt kul. Så dyker han upp. Försöker dansa sig in i vår grupp. Men jag vill inte. Han har inte sagt ett ord. Bara tittat. Och inte på något charmigt sätt. Då behöver han väl inte släppas in? Jag tänker att han går nog stax om vi ignorerar honom. Det brukar fungera. Så jag fortsätter att dansa med ryggen mot. Tror att han försvunnit när jag plötsligt känner en hand på vardera höften. Jag slår bort dem och går raskt över till andra sidan. Borde jag skällt ut honom? Jag tror det. Vänt mig om och sagt att det är min kropp och att jag bestämmer vem som får ta på den. Men jag blir alltid så paff varje gång att jag tappar orden. Jag dansade några danser till och gick hem. Det var inte roligt längre.

Att det skall vara så svårt att förstå det. Att min kropp är MIN och ENDAST min. Att det skall vara så svårt att respektera mig.