Att fartyg kapas kan jag förstå. Utländska trålare konkurerar ut lokala fiskare som får svårt att försörja sig. Så är det på västsidan av kontinenten. Och då och då skrivs det även om orsakerna till pirateriet utanför Somalia.

Att turister blir kidnappade kan jag också förstå på något sätt. Konstigt nog.

Vita. Rika. Kanske går det att tjäna en hacka?

Men när de börjar kidnappa biståndsarbetare? Som gör något för dem. Som på något sätt är på deras sida. Oftast i alla fall. Då blir hopplösheten än större. Hur långt ska det gå innan omvärlden tar sitt ansvar? Innan man slutar att utnyttja laglösheten i Somalia?

Två spanska biståndsarbetare i Dadaab. Och nu en dansk, en amerikan och en somalisk lokalanställd.

Det somaliska folket behöver inte det här. Förtjänar det inte.

Jag har ingen TV, men såg programmet i efterhand. Reportaget om Israel och Palestina. Abbas som inte går till nyval. Vem kommer sen, när det väl blir val igen? Någon som kan föra lösningen framåt? Eller någon som förvärrar? Så att det till och med blir öppet krig igen?

Jätte-jätte-bra att vägen skall sluta spärras. Men så absurda tankar om varandra de har. Den israeliska kvinnan som pratar om kossor i trädgården. Om hon inte vill ha en ko i trädgården behöver hon inte ha det. Om hennes palestinska granne vill det, så får den väl det? Jag förstår inte vad kor har med det hela att göra? Hon säger först att hon är rädd för terrorister. Men är alla palestinier med kor terrorister? Är ALLA palestinier terrorister?

Klart att vägen ska vara öppen för alla. Så att ambulansen kan komma in. Det är ju rena rama apartheid som det är nu.

Jag läser en artikel om en död popstjärna. Han sjöng i ett popband som jag aldrig lyssnat på så det är inte det som intresserar mig.

Pojkbandsidolen var homosexuell. Det kom han ut med precis innan bandet gjorde uppehåll. Och det är det här citatet jag reagerar på: "Även om Louis Walsh (managern, min anm.) i efterhand har sagt att han inte skulle ha valt Gately om han hade vetat om det, så visade sig fansen ha stort överseende med den sexuella läggningen." Att managern uttrycker sig så förvånar mig inte. Pojkband som lockar skrikande flickor som kärat ned sig i sina idoler har väl inte plats för något annat än heteronormativitet.

Nej, det jag reagerar på är den sista delen i meningen: "... så visade sig fansen ha stort överseende med den sexuella läggningen". Överseende? Det använder man väl om saker som inte är helt normala? Eller lite extrema. Om personers dåliga egenskaper, som man liksom inte låtsas om. När man slätar över.

Kunde inte journalisten bara ha skrivit att fansen inte brydde sig särskilt mycket om det? Nu låter det ju som om det inte vore normalt...

För första gången tog jag del av en studentexamen utifrån. Sådär riktigt ordentligt alltså. Med matlagning, mottagning, presenter och kramar. Jag insåg att jag inte mindes min egen student särskilt bra. Trots att det bara var två år sedan och jag inte var sådär tappa-minnet-och-sig-själv-full. Det är nog för att det inte är en särskilt viktig händelse längre. Det har hänt så mycket annat som hjärnan verkar mer mån om att lagra. Så många barn som tar upp all plats. De små svarta, föräldralösa och glada.

Men en sak mindes jag. Hur otroligt hungrig jag var efter utspringandet och under hela lastbilsåkningen. Innan jag äntligen kom hem till all mat. Så innan jag begav mig in till skolan hänge jag en banan i ett snöre och en smörgås i ett annat. Istället för blommor fick det bli.

Jag stod där på gräsmattan i sluttningen och väntade på resten av familjen och lillebror som snart skulle springa ut genom dörrarna till kommunens enda gymnasieskola. Jag tittade på skogen och bergen (berg och berg… Fast det är ju inga kullar heller direkt.) som ligger på andra sidan sjön. Sjön som ligger långt nedanför alla backarna. De var vackra. Och jag kände att jag tycker ganska bra om den lilla staden. Egentligen.

Sen hörde jag dialekten. Sådär lite gnällig. Trots att det är västgötska. Inte som i de andra delarna utav kommunen. Som kinnbon, eller skaraborskan. Mer åt boråshållet, fast ändå inte. Och jag kände att jag inte var särskilt ledsen över att ha flyttat. Ifrån den där inskränktheten som jag så stark förknippar dialekten med. Och så kom känslorna av kluvenhet. För jag flyttade inte från inskränktheten. Jag flyttade rakt in i en annan. Den akademiska. För de är precis inskränkta de med. Med sin tro att det vet allt. För att de har läst allt. Som de hemma. Som inte tror att man kan göra nåt om det inte är med kroppen. Hur gör man när man inte passar in? Vare sig i lantmiljön eller den akademiska?

Bananen och smörgåsen togs väl emot. ”Gôtt syrran, jag är så jääävla hungrig!”

Jag läste om dödsstaff i USA. Att delstaterna inte alltid utfärdar domarna. Att de hellre väljer livstid. Anledningar är enkel. De har förstått att oskyldiga kan straffas.

Bra. Att de så sakteliga kommer till insikt.

Kom att tänka på filmen "the life of david gale". Det är nog en av de intelligentaste filmer jag sett. Slutet hade jag aldrig kunnat förutse och så smart det var sen. Se den och förundras över det stora landet i väst.

Och dancer in the dark. Jag har nog aldrig gråtit så mycket till en film. Den är så hemsk. Och vacker. Björk är vacker. 

Gårdagkvällen spenderades hos Moster. Hon berättade om något hon läst. Om en ny kategori människor som söker sig till psykvården. 80-talister med livsstilsdrömmar som krossats.

Vad beror det på? Är det det att vi mår sämre än tidigare generationer vid obehagliga besked som dessa?

Eller är det så att vi är vana vid att allt går smärtfritt och som på räls? Och att vi förväntar oss att utomstående myndighet skall hjälpa oss med livskriser som människor i alla tider har klarat på egenhand?

Jag tror dessvärre att det beror på det senare.

Och tänker återigen på flyktingarna. Med ens känns allt så pinsamt. Vi klarar inte ens av att leva ett tillsynes fullt normalt liv.

Jag tillhör en bortskämd generation...

Idag fick jag ett mail om en namninsamling som pågår. Jag får det ibland.

Den här handlar om uranbrytning i Jämtlamd. De kräver att regeringen inte ger undersökningstillstånd till bolag som letar uran. Jag tyckte det lät bra, så jag skrev på.

Sedan funderade jag. På närminnet. Tar det bara 22 år att glömma?

Den 26 april 1986. Vad hände då?

Jasså, kärnkraftsolyckan i Tjernobyl? Jaha, jo den har jag hört talas om. Ökade fall av cancer i Ukraina? Ja, radioaktivitet är ju inte att leka med har jag hört. Drabbade stora delar av Europa? Sverige? Ja just det ja, det låter bekant. Fick inte äta bär och svamp i norra Sverige på flera år? Kan man fortfarande mäta radioaktiva ämnen i vissa områden? Nej det menar du inte! Det måste vara påhittat. Jasså inte? Nähä…

Jag kommer inte ihåg. Jag var inte född. Inte ens påtänkt. Och jag bor inte i Jämtland. Men jag bryr mig ändå.

Varför har politikerna glömt? Var de barn då? (dum fråga. med tanke på att de flesta inom politiken är över femti var de i trettioårsåldern då) Eller märkte de bara inte av sviterna? De kunde äta fisk och de kunde gå ut i skogen (om de nu var intresserade av sådant) och plocka bär och svamp.

Men hur kan man sluta minnas när det fortfarande finns spår i jorden? Mätbara halter av radioaktivt avfall i skog och mark!

Hur lång tid tar det egentligen för mänskligheten att glömma?

Om det tar knappt 22 år att glömma, kommer vi inte längre att minnas 11 September-attacken år 2023. Och Palme, ja han borde vara bortglömd vid det här laget han med. Men det är han inte! Varför är han inte det?

Men egentligen hänger ju World Trade Center ihop med Tjernobyl. För om man verkligen vill slå ut ett samhälle kan man plundra ett kärnkraftsverk.

En ny sorts terrorism?

Varför kan värsta sortens överklassmänniskor bete sig hur som helst? Påpeka saker om en på ett oförskämt sätt med någon slags förbehållen rätt. Som att de får vara precis hur oförskämda de vill bara för att de tillhör den så kallade toppen av de finaste.

Tror ni hon Ribbing har svar på min fråga?