Först var det tenta, sedan utvärdering. I grupp. Jaha, tänkte jag. Hur blir det diskussion med 100 personer i samma rum? Det blev det. Punkt för punkt avhandlades.

Så kom vi till punkten genus. En tjej räcker upp handen och säger att hon tycker att föreläsarna talat med ett genusperspektiv ganska okej men att litteraturen varit katastrof. Endast en kvinna bland författarna. Då kommer repliken "Men alltså, jag tycker inte det är så viktigt. Jag märker i alla fall inte skillnad om det är en kvinna eller man som skrivit". Suck. Så säger Nissen (han den där som alltid pratar. Rätt ut och som allt han säger är en självklarhet) "Men det kanske är skillnad på språket? Men Hirdman har väl redan poängterat det, hon är ju in feministsvängen har jag hört" SUCK IGEN. Den kloka tjejen räcker upp handen och försöker förklara vad hon menat när hon pratat om kurslitteraturen. Nissen avbryter henne och säger nåt annat intelligensbefriat. I en något aggressiv ton. Då blir hon arg och säger att hon faktiskt pratade och han gärna fick vara tyst tills hon pratat klart. BRA! Och jag suckar. Åt att det alltid är samma sak. Samma diskussion. En diskussion som slutar handla om det den skulle. En man i försvarsposition. (Varför då? Det är ju ingen som sagt att det är hans fel. Kritiken var ju riktad mot kursansvarig) Och jag undrar varfär det ska vara så svårt? Inte är det för att män och kvinnor skriver olika som vi vill ha mer litteratur skriven av kvinnor. STRUKTUREN. Det är ju den vi vill ändra på! Att kvinnor alltid är underrepresenterade i  universitetsvärlden. I det här fallet i kategorin litteraturförfattare.

Manlighet finns inte. I telefonens ordlista. Bra! För vad är manligt? Alfahannar och stora snoppar som hormonstinna tonårspojkar jag känner pratar om? Knappast.

Kvinnlighet finns. Typiskt! Jag som trodde att jag kunde få vara utan dessa två etiketter för en gångs skull. men nej, bara männen slipper undan. Som vanligt?

Jag läste vidare bland notiserna jag skrev om i föregående inlägg och fann denna. Det gav ett visst hopp ändå!

Att hon till sist fick upprättelse. Att hovrätten tog sitt förnuft tillfånga och faktiskt följde lagen. 

"I Mölndals tingsrätt friades han trots att han erkänt att han hört kvinnan säga nej och att han fick bända isär hennes ben. Domen motiverades bland annat med att mannen kunnat misstolka kvinnan eftersom hon lagt sig för att sova endast iklädd bh och trosor"

Trots att han erkännt att flickan sagt nej OCH att han varit tvungen att bända isär hennes ben! Kan det bli mer tydligt? Skulle jag signalera att jag vill ha sex varje kväll om jag sover i bara trosorna?

Och att sova i bh? Det låter fasligt obekvämt. Jag skulle snarare se det som ett tecken på att kvinnan inte ville ha sex. Att hon behöll den bh som hon troligtvis skulle tagit av sig om hon sov ensam. Var domaren man?

Och när den nya våldtäktslagen kom? Var det inte den som skulle göra det lättare får de offer som blivit våldagna under hot att få förövarna fällda trots att de inte sagt nej. För att de kanske inte vågade säga nej...

Men som sagt. Ett steg i rätt riktning. Men jag kan ändå inte låta bli att täka på vad kvinnan gick igenom under den första rättegången. Det som jag så många gånger läst om. Det som flickorna kallar den andra våldtäkten...

Språket avslöjar oss!

Tonårspojke väldtogs av flera män. Redan i rubriken framgår det vem offret var, vilka förövarna var, samt att det rör sig om flera förövare. Okej tänker jag och klickar för att läsa. Notisen är relativt lång. Längre än de brukar vara tänker jag. Med uttalanden från polisen? Det brukar det sällan vara. "Detta är mycket ovanligt och oerhört kränkande för 17-åringen." "Vi får se vad det här landar. Nu ska vi utreda vem som gjort vad"

Klart att det är kränkande! Våldtäkt är alltid kränkande. Och jag kan inte låta bli att tänka. Varför har jag aldrig läst en väldtäktsnotis där en polisman säger: Detta är tyvärr ett vanligt förekommande problem och naturligtvis är flickan mycket kränkt. Vi jobbar nu på att hitta gärningsmannen.

Jag skrivet våldtäkt i nyhetssidans sökfält. Hittar några andra notiser. Där flickor är offer. Inga uttalanden om kränkningar. Inga lugnande uttalanden om utredningen. Det jag hittar är däremot:

- en kort notis om en väldtäkt på en båt. De som får mest utrymme i artikeln är konstigt nog gärningsmännen(!).

- en annan kort notis om en väldtäkt i lilla edet. Ingenstans står det om hur det ska ha gått till på det sätt som det beskrivs i notisen om pojken.

Där har vi det. Språket som verktyg. En så tydlig indikator på att jämställdheten fortfarande behöver arbetas med! Och det farligaste av allt. Lägger vi märke till det? Hur många reagerar om de läser något? Hur många ser skillnaderna i språkbruket och mediernas framställan?

Först läser jag här. Det är Linda Skugge som skriver om hur hon insåg att äktenskapet är en kvinnofälla. Hon menar att äktenskapet får kvinnor att glömma att de är självförsörjande. Det kanske hon har rätt i. Men sen då? När hon skriver om att hon tror på att anlita folk. Efter skilsmässan. ”ett par starka karlar som fäller ett träd” eller killen som kommer och tvättar din bil. Men hur stereotypt är inte det då? Var det inte det vi skulle ändra på? Blanda olika kön, yrken, etnicitet och erfarenheter i en enda stor röra och plocka lite av allt. För alla har ju något. Något att bidra med.

Nej istället ska vi köpa stereotypa tjänster. En kille kommer och tvättar min bil. En invandrad kvinna städar mitt hem. Nej tack!!! Och om jag inte har råd med tjänsterna? Varken som gift eller frånskild? Är inte jämställdhet för mig då?

Sedan läser jag ett annat inlägg i debatten. Den om jämställdhet alltså. Denna gång är det bloggerskan Blondinbella som berättar att hennes största fiende är kvinnlig avundsjuka. Och ja det kanske kan ligga något i det. Vi är ibland dåliga på att uppskatta varandra. Men mest håller jag inte med. Hon pratar om kvinnor som motarbetar medan männen uppmuntrar. Och jag kan inte låta bli att fundera över hur hon slagit igenom. Modeblogg. I mina ögon är hon mer utav en slags reklampelare. Såld som sådan? Företagen vet att hon har en stor läsarskara så det är väl klart att de vill synas på hennes sida då. Och handlar bara jämställdhet om framgång? På arbetsmarknaden? Är inte begreppet bredare än så? Om jag inte vill nå stor framgång (vad nu det är förresten). Om min största dröm är att bli undersköterska. Och stanna där. Är inte jämställdhet för mig då?

Sen tänker jag på verkligheten. Min verklighet.

Tänker att det finns en värld utanför Blondinbellas. En värld utanför den där man tjänar obeskrivligt med pengar på bloggande om mode och skönhet. Det är den värld jag kommer ifrån. Den med extrema stereotyper. Den man så tydligt upplever om man kommer från en liten byhåla. 100% män på industriprogrammet. 99% män på elprogrammet (fast det är i en årskull, övriga 100%) 95% kvinnor på vårdprogrammet.

Min vän berättade häromdagen om sina upplevelser. 7 veckor in på lärarprogrammet kommer hon ut på sin första praktik. Hon följer med läraren till klassen och dagens lektion i samhällskunskap. Klassen består av 100% killar och inriktningen är bygg, el eller industri tror jag. Hon kommer in genom dörren och hör direkt. Lagom högt. Så att läraren inte hör, men hon. Ett antal testosteronfyllda gutturala ljud och ett "tjena snygging" Följt av 20 pojkar i kör: höhöhöhöhö. Och det blev inte bättre. Naturligtvis är det svårt att bevisa, men när en mobiltelefon riktas mot en, utan att det verkar skrivas sms på den. Följt av ett enda litet klick. Ligger det inte nära till hands att misstänka fotografering då? Och obehagskänslorna kom. Jag fick ont i magen. Förstod precis. Känslan av litenhet. Och av frustration. Att ALLTID vara ett objekt. Mot sin vilja.

Är detta att inte bli motverkad av det manliga könet? Motverkad i sin yrkesroll?

Sedan skrev hon att ”jämställdhetsfrågan är ingen könsfråga utan snarare en kvinnofråga, oss kvinnor emellan” Och jag tänkte. Hur skall vi någonsin nå jämställdhet utan männens hjälp?

Suck! Vart tog de kloka feministerna vägen?

”Tack för din mederkan!
Av de 693 personer som hittills gjort testet, klarade du dig bättre än 684 (98%)”

Testet handlade om stockholmskultur. Hur bra kan du stockholmskulturen tror jag tteln var. Frågor med citat från filmer, eller utdrag ur böcker och låttexter, allt med anknytning till stockholm. På något sätt.

Jag fick knappast bättre resultat än 98% för att jag läst böckerna eller sett filmerna. Det har jag inte. Inte för att jag kan Stockholmskulturen bra. För jag kan den inte.

Då måste det väl ha varit testets utformande då?

En fråga minns jag. Den handlade om en bok. Om vem som skrivit den. Jag kände inte igen texten. Inte heller namnen på författaralternativen. Det fanns tre namn. Två kvinnliga, ett manligt. Jag läste utdraget två gånger och kände att detta inte var skrivet av en kvinna. Det måste vara en man. Jag känner så ibland. Ganska ofta. Att det måste vara en man eller kvinna som skrivit en text. Som om vi har olika språk. Jag valde det manliga alternativet och fick rätt. Inte för att jag kan stockholmskulturen. För att jag kan mans- och kvinnokulturen?

Idag ska jag sluta anpassa mig. Inte hela tiden i alla fall. Och till allt och alla.

Som en kamelont som smälter in i omgivningen. Som inte gör för mycket väsen av sig. Stör deras vanor och rutiner. Anpassar sig så att livet skall flyta på med så lite komplikationer som möjligt. Så att vardagen skall gå ihop.

Bland kvinnor fungerar det bra. Vi har alla lärt oss att anpassa oss efter omgivningen (patriarkatet?). Uppfostrats till det. Förmodligen omedvetet.

Bland män blir egenskapen till en nackdel. Vart går gränsen mellan att anpassa sig och att bli utnyttjad?

Egentligen är det väl ingen dålig egenskap? Att vara flexibel och anpassningsbar gillar arbetsgivaren. 

Jag skall bara akta mig för att anpassa mig för mycket. De måste ju få tänka själva. Utan att jag har anpassat bort situationen. 

Pappa ringde idag och gratulerde på kvinnodagen. Undrar om han hade gjort det om jag hade några systrar? Eller var det bara för att få tillfälle att ringa sin lilla flicka? Jag kommer alltid att vara hans lilla flicka.

Den lilla lilla bebisen han hade i bröstfickan på den rutiga flanellskjortan. Ja, han hade det. Fötterna i bröstfickan och huvudet i gropen vid nyckelbenet.

Min kompis L fyller år idag. Hennes mamma brukar säga att det bästa man kan göra på kvinnodagen är att föda barn. Finns det något mer kvinnligt?

Visste du att 99 % av kvinnorna i Guinea är könsstympade? 97 % i Egypten är det och 92 % i Mali. Flickor får innan puberteten sina underliv lemlestade och sitt framtida sexuella liv förstört.

Endast 30 % av flickorna i Afghanistan får gå i skolan. Trots att talibanregimen inte finns längre. Varför? Jo för att de flesta skolor är i tält och flickor bör av tradition vistas inomhus. Och dessutom får det inte undervisas av de manliga lärarna. De är ju män utanför familjen!

Dessa kvinnors kamp för frihet och rättigheter är något vi måste uppmärksamma. Alla dagar! Och kanske lite extra idag.