Fick mail fran radion. Ett tack for "annu en lysande rapport". Det kandes bra. Det peppar mig till att sikta hogt. Aven om det ar landets mest overutbildade yrke.

Medierna har den senaste dominerats av presidentvalet i USA. Eller nej, de har dominerats av Obama. For det ar det enda som raknas har. Att Obama inte ar sarskilt fortjust i sin kanyanske far spelar ingen roll. 

Dagaen idag ar en galen dag. Alla Mataus var tysta under morgontimmarna. Ingen sexistisk hip hop. Bara radio. Bara Obama. 

Overralt pa gatorna ropar de Obama sa fort de ser mig. Och alla ler. Jag ar inte langre en Mzungo. Jag ar vit, men en av dem. Stamningen ar faktiskt forandrad. Mer antirasistisk. Mer oppen.

Och det ar en stor dag. USAs forsta svarta president har valts och vi har kanske kommit ett steg narmare den varld Martin Luther King talade om. Men att Kibaki utlyste peoples holiday ar lite fanigt. Det ar for mycket USA. Det racker med att Coca Cola Company totalt dominerar. Visste ni att De inte bara sysslar med lask? Nej, yoghurt, mjolk, dricksvatten. Ja det mesta kan vi nog finna dem i. Om inte som huvudforetag sa som delagare.

En del kenyaner ser det som en seger for Kenya. Men hej! Det ar for jamlikheten mellan varldens folk. Obama kommer inte att sarbehandla Kenya som de verkar tro. Och allt prat om Lous. Obama bryr sig inte om vilken stam hans far var fodd inom. Och det borde ovriga Kenya inte heller gora. Men det ar bra. For det ar inte bara Lou-folket som ar stolta. Hela Kenya har tuppfeber och for en gangs skull kanske de ser sig som Kenyaner i forsta hand.

Dagen spenderades pa Nairobi Hospital. Eftersom jag numera kanner till platsen och rutinerna foljde jag med Serena. Bakterier fran bebisarna var diagnosen aven for henne.

Sedan akte vi hem och lagade mat. Mama Christine fyllde ar och overraskningsparty stod pa dagordningen. Hon har visst inte firat en enda fodelsedag i hela sitt liv. Grannsonen Edwin bekraftade den kenyanska traditionen av fodelsedagsfirande genom att erkanna att han inte ens vet nar hans mama fyller ar.

Europeisk middag med tre ratter. Tyskland, Italien och Sverige. Men eftersom den Italienska kocken var sjuk lagade jag ocksa en del av det italienska bidraget. Huset fylldes av grannar och vanner och Christine var som ett barn. Lika exalterad som en femaring pa sitt forsta riktiga barnkalas. Det var kul att se. Och jag ar saker pa att hon kommer att prata om det i veckor.

Och fragan ar om det ar vart det? Sju timmar pa en plaststol med minst tva kvinnor arbetandes och suckandes. Mzungohar ar sa glatt. Och det har var fasligt kort. Men de gjorde ett bra jobb. Haret mitt ar numera langt och lockigt. I flator. Braids kallas det. Men sju timmar? Jag som fick myror i byxorna efter tre kvart!

Morkret kom och kylan. Mama Christina ringde. Och var orolig. "Be dem eskortera dig" Javisst svarade jag men sa inget. Jag ar inte morkradd och det ar bara tvahundra meter till var court.Nog klarar jag det sjalv. Sa hordes et pangpang. Det foljdes av pang pang pang. Frisorerna inne ropade in mig och min frisor. Hur manga fick satta livet till dar? Vert var det nagonstans? Inte langt borta, vid stora vagen skulle jag gissa pa. Dar jag tar Matatun varje morgon. Helgen jag var i Mombasa skjots en polisman i vart omrade. Och veckan inna jag flyttade in hos Christine skjots tva man en bit langre ner pa var gata.

Det varsta ar att jag borjat vanja mig. I borjan blev jag nervos och fick ont i magen. Nu flyttade jag lungt in min stol och promenerade hem i morkret trekvart senare. Och jag tanker pa allt jag laste forra aret. Och kanske forstar jag battre. Manniskorna som lever mitt i det. De maste vara totalt avtrubbade.

Idag var det dags for konsert. Pojkarna skulle spela pa ett varuhus och jag, Serena och Kirsten var inbjudna. Jag skulle sjunga och de spela tvarflojt var tanken. Nar sista laten kom var jag fortfarande inte uppropad pa scen. Jaha, tankte jag, andringar i spelschemat. Men nej, det var ju den laten. Och jag skulle sjunga ledstamman. Serena och Kirsten tittade forvirrat pa mig och efter latens slut fragade Phila varfor jag inte sjong. Jag svarade att de inte kallat pa mig (som de gjort med de ovriga). Jag kunde ju inte bara ga upp pa scen och be dem ta laten fran borjan. Att jag inte fick sjunga spelar egentligen inte sa stor roll eftersom ljudet var daligt och jag inte var sa saker pa texten. Men med tanke pa att allt hemma kretsar kring bandet, nya skivan (med tvarflojtsaccompanjemang) Kisima awards och sa kande jag mig fasligt exkluderad. Liten och bortglomd. Som det sjatte hjulet. Jag vill ocksa kunna spela nagot instrument!

Det ar otroligt vad Kenyaner kan springa. Fort som sjutton. Men jag vann the sitting race.

Pompom-flickorna var bra pa att skrika. Och det regnade. Svalt och skont var det da. Pa det hela taget en mycket bra dag.

tar 8000 besokare. Finns det ens sa stora kyrkor i Sverige?

Vi var dar med Seamus, Benson och Philip idag. De leder en kor dar ibland om helgerna. Vi sjong och Serena och Kirsten spelade tvarflojt. Plotsligt var vi insyltade i en lat de skall spela med sitt band pa tisdag. Jag skall sjunga och de andra tva spela. Jatteroligt att killarna tycker vi duger. Bandet har blivit nominerade till den kenyanska motsvarigheten till grammisgalan. Sa det kanske inte ar sa konstigt att jag ser dem pa TV ibland. De sa att vi skall fa varsin av deras fribiljetter till galan i november. Spannade att fa se sa manga sidor av landet. Slummen, rikemanskvarteren och musikvarlden. Men jag har regnskogen kvar. Och att bestiga ett berg.

Jag har jobbat med de minsta bebisarna de senaste dagarna. De ar sota, men jag far ut mer fran de aldre. De ar for manga i den har gruppen. 14 nyfodda upp till fyra manader som skriker ikapp for att de ar hungriga eller kissiga. Marco kissade tva ganger pa mig idag. En gang pa morgonen for att halsa mig valkommen. Och en gang precis innan jag slutade. Da blev jag lite trott. De hade lamnat mig ensam att byta pa de resterande tio bebisarna och alla skrek. Efter trekvart var jag sa trott i hjarnan att jag inte visste riktigt vart jag skulle ta vagen. Nar jag kom hem spydde jag. Kanske for att jag var trott. Eller sa ar det nat knas med min kropp. Jag har inte haft matlust pa en vecka sa kanske hanger det ihop. Men jag skall prova att dricka annu mer vatten. Och ta extra salt. For de anvander knappt inte salt i maten. Bara cayennepeppar.

Senare pa kvallen madde jag bra igen. Fyra bananer och jag var nastan som vanligt igen. Jag forsokte lara Mama Christine att anvanda min kamera. Hon ar for rolig. Det blev manga daliga bilder och mycket skratt. Jag tycker om min afrikanska mamma. Aven om hon ar paranoid.