Först läser jag här. Det är Linda Skugge som skriver om hur hon insåg att äktenskapet är en kvinnofälla. Hon menar att äktenskapet får kvinnor att glömma att de är självförsörjande. Det kanske hon har rätt i. Men sen då? När hon skriver om att hon tror på att anlita folk. Efter skilsmässan. ”ett par starka karlar som fäller ett träd” eller killen som kommer och tvättar din bil. Men hur stereotypt är inte det då? Var det inte det vi skulle ändra på? Blanda olika kön, yrken, etnicitet och erfarenheter i en enda stor röra och plocka lite av allt. För alla har ju något. Något att bidra med.

Nej istället ska vi köpa stereotypa tjänster. En kille kommer och tvättar min bil. En invandrad kvinna städar mitt hem. Nej tack!!! Och om jag inte har råd med tjänsterna? Varken som gift eller frånskild? Är inte jämställdhet för mig då?

Sedan läser jag ett annat inlägg i debatten. Den om jämställdhet alltså. Denna gång är det bloggerskan Blondinbella som berättar att hennes största fiende är kvinnlig avundsjuka. Och ja det kanske kan ligga något i det. Vi är ibland dåliga på att uppskatta varandra. Men mest håller jag inte med. Hon pratar om kvinnor som motarbetar medan männen uppmuntrar. Och jag kan inte låta bli att fundera över hur hon slagit igenom. Modeblogg. I mina ögon är hon mer utav en slags reklampelare. Såld som sådan? Företagen vet att hon har en stor läsarskara så det är väl klart att de vill synas på hennes sida då. Och handlar bara jämställdhet om framgång? På arbetsmarknaden? Är inte begreppet bredare än så? Om jag inte vill nå stor framgång (vad nu det är förresten). Om min största dröm är att bli undersköterska. Och stanna där. Är inte jämställdhet för mig då?

Sen tänker jag på verkligheten. Min verklighet.

Tänker att det finns en värld utanför Blondinbellas. En värld utanför den där man tjänar obeskrivligt med pengar på bloggande om mode och skönhet. Det är den värld jag kommer ifrån. Den med extrema stereotyper. Den man så tydligt upplever om man kommer från en liten byhåla. 100% män på industriprogrammet. 99% män på elprogrammet (fast det är i en årskull, övriga 100%) 95% kvinnor på vårdprogrammet.

Min vän berättade häromdagen om sina upplevelser. 7 veckor in på lärarprogrammet kommer hon ut på sin första praktik. Hon följer med läraren till klassen och dagens lektion i samhällskunskap. Klassen består av 100% killar och inriktningen är bygg, el eller industri tror jag. Hon kommer in genom dörren och hör direkt. Lagom högt. Så att läraren inte hör, men hon. Ett antal testosteronfyllda gutturala ljud och ett "tjena snygging" Följt av 20 pojkar i kör: höhöhöhöhö. Och det blev inte bättre. Naturligtvis är det svårt att bevisa, men när en mobiltelefon riktas mot en, utan att det verkar skrivas sms på den. Följt av ett enda litet klick. Ligger det inte nära till hands att misstänka fotografering då? Och obehagskänslorna kom. Jag fick ont i magen. Förstod precis. Känslan av litenhet. Och av frustration. Att ALLTID vara ett objekt. Mot sin vilja.

Är detta att inte bli motverkad av det manliga könet? Motverkad i sin yrkesroll?

Sedan skrev hon att ”jämställdhetsfrågan är ingen könsfråga utan snarare en kvinnofråga, oss kvinnor emellan” Och jag tänkte. Hur skall vi någonsin nå jämställdhet utan männens hjälp?

Suck! Vart tog de kloka feministerna vägen?

en söndagseftermiddag resulterade i mycket god pastasås

Idas pastasås!

(3-4 portioner)

• 1 dl röda linser
• ca 10 knippen fryst broccoli (beroende på storlek)
• ½ buljongtärning
• 2 vitlöksklyftor
• basilika (färsk eller fryst INTE torkad)
• 6 soltorkade, inlagda tomater
• 1-2 skedar creme fraiche
• 1/3 dl hasselnötter

Jag sköljde av linserna och fräste dem i olja med buljongtärningen och vitlöken. Tillsatte vatten, lite i taget tills de blivit mjuka men inte mosiga. Sedan blandade jag i broccolin (delad i mindre bitar), tomaterna och rikligt med basilika och lät detta fräsa lite grann. Sedan tillsatte jag creme fraichen och vatten tills såsen fått den konsistens jag ville ha. Till sist smakade jag av och kryddade med salt och peppar efter behov samt blandade i de hackade nötterna.

Tokgott blev det!
 

Bra! Heja! Hurra! Äntligen! Har internationella brottsmålsdomstolen tagit sitt förnuft till fånga och bestämt sig för att åtala Omar Hassan Al Bashir. Brotter rör misstanke om folkmord. Och ja, det var då verkligen på tiden. I mer än tjugo år har konflikten finnuts i Sudan och de senate åren lett till en fruktansvärt inhuman situation för . Kanske kan det leda till ett regimskifte. Och kanske är det just det som behövs för att bryta rådande situation. Darfur ses som en av värdens farligaste områden. Tillsammans med Afghanistan. Om jag inte missminner mig.

"Det kommer inte ens att vara värt bläcket det är skrivet med, sade han i samband med att han invigde ett damm-projekt norr om Khartoum på tisdagen, enligt AFP" Han är kaxig den där Bashir. Men nej, det håller nog inte. Jag tänker på en bok jag lånade förra våren. En fotobok. Bilderna var från just Darfur och så otroligt starka. Jag minns att jag grät när jag såg de.

Jag önskar folket lycka till och hoppas hoppas hoppas att det hela leder till något gott. För nej, jag vill inte bo i en värld där vi behandlar varandra såhär. En värld där man ställer de ansvariga inför rätta först efterråt. Inte som nu. När det faktiskt pågår. Det är ett framsteg!

Läs! Här!

Framtidshus som återvinner och ventilerar sin luft ska visst kunna spara upp till 85% av energikostnaden. Visst låter det bra?! Då kanske vi kan stänga en kärnkraftsreaktor? Dessutom får vi ju mer pengar över till at köpa ekologiskt närproducerad mat. Nej, nu var jag nog för optimistiskt... Han hade ju trots allt provat idén redan på 80-talet. Men var "för tidigt" ute. Hur kan man vara för tidigt ute?

Men kanske ändå. Energitänkandet har ju faktiskt ändrats en del sedan början av 80-talet...

Jag ser fram emot fortsättningen!

Ikväll jobbade jag. Serverade hos en ovanligt fin familj. En sådan som rör sig högst upp. I toppen. Jag kände igen varje namn. Men kunde inte placera. Inte alla i alla fall.

Fördrinken var bullrig och de pratade sådär fint. Med lååånga eeen och utan att öppna munnen ordentligt. Liksom släpigt. Två glas champagne och fyra glas vin senare kunde jag inte höra alls.

Det delades ut böcker. Om kommunismen. Kommunismens baksida förstås.

”Vi måste alla läsa om kommunismens faror!” Det var värden.

Senare under kvällen kom ett tal. Bejublat. Med skämt om finanskrisen. Och jag tänkte att ja, ni kan ju skämta gott. För ni har era pengar i tryggt förvar. Kanske i ett skatteparadis? Ni är i alla fall inte anställda på den bilfabrik som tillverkat er fina taklösa bil. Nej, skratta ni åt finanskrisen som inte tycks märkas av.

”Vi fick kork i vinet. Det första glaset var bra men det här senaste var det kork i” Först förstod jag knappt. Det var ju det där med artikuleringen. Och vinet. I kombination.

Jag bet ihop, log och bad om ursäkt. Jag kunde ju inte berätta att det faktiskt var värden som öppnat vinflaskorna. Allihop. Med sin super-avancerade-special-vinöppnare-i-eget-etui.

”Inget efterrättsvin, men gärna lite rött. Utan kork” Och så ett litet överlägset skratt. Jag bet ihop igen. Och gick genast iväg för att hämta mer av det röda.

”Finns det ingen sopsortering” frågade jag K. Men nej, och jag tänkte på invandrarna. De vars åkrar blivit öken. Och på dessa människor. Som inte hjälper miljön ett dugg och sedan inte vill ta hand om de jordlösa och hungriga. För det är ju de som röstar så… Inte ens rättvise-bananer. Nej Fyffes var det. Hur var det nu igen? Ramsan som pappa lärde mig som liten. Fyffes bananer, världens mest lättsmälta föda, smakar skit redan i munnen.

”Men vad jobbar du med egentligen, jag har förstått att du inte är student? Och inte servitris på heltid” Det var värdinnan till min kollega.

”Ja, jag jobbar som undersköterska” svarade K.

Tystnad.

”Jasså? Ja, jag beundrar er… Ni som… Ja… Ni som jobbar”

Men de var snälla. Värdparet alltså. Och riktigt roliga. Det var egentligen mest gästerna som var jobbiga, dryga, otacksamma. Ja sådär som de har en tendens att vara…

Men nu höll jag på att glömma. Diskborsten! Från Alfa Laval Agri. En sådan som de hade i mjölkrummet. När jag var liten och fick hjälpa L i ladugården.

Först tänkte jag. Jaha, ännu en svensk ungdomsfilm. Kanske sådär eller? Sen kom jag ihåg boken. Mindes att jag sträckläste den som 15-åring och grät. Kanske vore den nåt ändå?

Det var den. Den var inte helt som jag mindes boken, men det gjorde ingenting. Jag blev inte irriterad. Den var bra. Riktigt bra. I salongen fanns omkring 25 personer. Och jag hörde snyftningar överallt ifrån. Inte ett öga torrt. Och ja, scenerna var starka. Och äkta. Och jag mindes varför jag tyckte så mycket om boken.

För den var äkta. Det var inte någon liten hästtjej som får rida favorithästen och dessutom blir ihop med snyggaste killen i stallet. Och det var inte flickan som blev ihop med killen hon spanat på i korridorerna. Eller någon annan kärlekshistoria som man ändå inte tror på när man går i högstadiet. Särskilt om man inte hör till ”rätt” gäng. De som håller på med killar och sånt. Jag minns att det var just det jag tyckte så mycket om boken för.

På vägen hem skulle jag och kusin promenera en bit till nästa busshållplats. Det var ju så kallt att stå och vänta. Vi mötte två unga män. Kanske 24-25. De tittade på oss. Liksom hajade till. Jag hörde att gutturalt ljud som kan ha betytt något i stil men ”men hej!”. Sedan kom det. Ett svagt ljud. Ett försök till busvissling. Jag tänkte att det kanske inte var så lätt att vissla när det är kallt och man är full? Läpparna kanske inte hänger med riktigt då? Men vem visslade de på? Oss båda? Eller mig? Eller kusinen? Det är trots allt några år mellan oss. Hon 14 och jag 20. Kanske såg vi lika gamla ut där i mörkret? Kusin tyckte det var lite läskigt. Om de var 10 år åldre än henne.

Sedan hördes ett brak. Och vi vände oss om. De två männen hade två andra vänner i släptåg en bit bakom sig. Nu låg den ene av dem upp och ner i en snödriva. Benen stack rakt upp och han sprattlade lite för att komma på fötter igen. Och jag tänkte att nej, det är nog svårt att busvissla när man är full.

Ta medborgarskapet från kriminella svenskar med i så fall! Var min första reaktion. Sen tänkte jag att det kanske var bäst att läsa det. De kan väl ändå inte mena allvar? Och nej inte riktigt så mycket allvar. Men bra nära. För det gällde inte alla kriminella invandrare. Bara vissa. De som fuskat med identiteter och papper och sådant. Och jag läste och läste. Och blev argare och argare.

Sedan började jag läsa en annan artikel. Då var socialdemokraterna med och lekte också. Är nya moderaterna samma sak som socialdemokraterna numera tänkte jag? Men nej! Tack och lov. Moderaterna föredrar piska. Socialdemokraterna tror på anvisningar utan tvång. Det är trots allt inte riktigt samma sak.

”Både Socialdemokraterna och Moderaterna vill begränsa asylsökandes rätt att bosätta sig var de vill”. Jaha, tänkte jag. Ebo kritiseras. Integration bla bla bla. Moderaterna vill slopa ersättningsstöd om man inte bosätter sig på överetablerade orter. Va?!

Om inte de inte får rätt att bestämma vart de vill bo, hur blir det då? Skulle de bo i Danderyd? Lidingö? För att integrera. Blanda kulturer. Skapa förståelse. Nej, för så höga är inte bidragen. Bidragen räcker till en lägenhet i Rosengård, det vet jag. Blir det blandat då? Lite grann kanske. Men inom de områden där det verkligen behöver blandas? Nej.

I min hemkommun har vi väldigt få hemlösa. Fram till nyligen nästan ingen tror jag. Kanske skulle Stockholm placera ut sina hemlösa över landet då? Så att belastningen på kommunen fördelas lite? Nej just det ja, de är ju födda i Sverige. Det är ju en rättighet att bo vart man vill i landet. Så kan man ju inte göra. Inte tvinga.

Om jag kom ny till Sverige. Till ett kallt Sverige där de lever i sin egen bubbla och bara har tid för sina närmaste och knappt det. Till ett Sverige där man sätter sina gamla på hemska hem. Där man inte tar hand om sin familj. Där man inte tar hand om varandra. Då skulle jag inte vilja bo vart som helst. Jag skulle gladeligen flytta till ett ”överbelastat” område. Där min kultur finns. Där jag finns. Annars skulle jag dö, inombords. För man kan inte bara plocka bort sin identitet.

Jag försökte vänja mig vid smutsen. Trngseln. Att folk alltid pratade med mig, fast jag inte ville, orkade, kände för det. Men det var svårt. Det tar tid. Att glömma sitt hemland.

Hade jag dessutom inte kommit hit, till Sverige, frivilligt utan med fruktan för mitt liv. Eller för att maten tagit slut. Min åker hade blivit öken. Ja, då hade jag ännu hellre bosatt nära mina egna. För vi delar upplevelser. Kanske kan jag hitta någon där. Någon som förstår mig.

Sen läste jag om varför. Varför de plötsligt blivit så onda. I mina ögon. Och jag tänkte men herregud, vart är det hela på väg egentligen?! Så man inför restriktioner för att inte förlora väljare till Sverigedemokraterna?

Vad är politik? Som ett företag? Där vi hela tiden måste maximera, väljare och partistöd. Så att vi kan höja våra löner? På bekostnad av människor som tvingats lämna sina hem på grund av vår livsstil?

Då är det väl vår förbannade plikt att ta emot dem med öppna armar?!

Jag har inte varit bra på att uppdatera här. Inte alls. Läsning, plugg och tentor har upptagit min tid. Men så läste jag DN idag och blev så arg. Då vaknade lusten att skriva igen. Så håll ut! Uppdatering kommer inom kort!