Några veckor efter mötet med tavelförsäljaren satt jag på centralstationen i stockholm. Jag väntade på kusin vitamin och stickade. Det är bra med stickning. Man får så lätt kontakt med människor.

Ett förvirrat par kom fram till bordet bredvid. Kvinnan sa åt sin man att sätta sig ned så skulle hon köpa mat. Han tittade på korgen med rester som någon gammal gäst lämnat kvar. Han tittade sig omkring, men överallt satt människor och åt.

- Du kan sätta den här, sa jag och pekade på det lilla bordet framför mig.

Han såg förvirrad ut.

- Jag ska int äta så det går bra.

Han satte ner korgen och började prata.

- Du anar inte vilken vecka vi har haft!

- Jasså? svarade jag.

- Jo du förstår, började han och berättade sedan en lång historia om stockholmsbesöket. på tisdagen skulle de leverera tunnbröd men fick fel på bilen. Och det ena problemet ledde tilldet andra. Nu var det fredag och de skulle äntligen åka hem. Med buss. Det var ju så kallt hemma i rättvik och de ville hem och titta till allt. Tänk om pannan hade gått sönder? Och jag log och tänkte att jag känner igen det där.

- Vart är du på väg då? frågade han.

Jag förklarade att jag var på väg hem från skolan och han började genast fråga ut mig om Uppsala. Om vilken nation jag var med i och vad jag brukade göra. Jag berättade om kören och han böev alldeles till sig. Han berättade om barbershopgruppen han var med i på 60-talet. Och att han faktiskt (mycket stolt och med glimten i ögat) med dem vinnit EM i barbershop. Jag tror det var 1968. När frun kom med maten berättade han glatt att jag var från Uppsala och sjöng i kör. Det gjorde hon med. Så fortsatte samtalet om körsång tills kusin kom. Jag tackade för sällskapet och önskade dem en mer tursam hemresa. Glad över det roliga mötet. Inte visste jag att det fanns EM i berbershop!

- Vikken dag. Teatralisk suck. En sån dag!

- Jaha? svarar jag.

- 20 kronor har jag tjänat idag.

Åhnej. En tiggare tänker jag. Det som är så jobbigt. Hur skall jag prata mig ur det här?

- De va inte så mycke. Va jobbar du me?

- Ja e tavelförsäljare! ... Fast ida e ja berusad, sluddrar han fram.

Sedan är han igång. Han berättar om planerna på att åka till Canarieöarna runt jul. Om att han tänker börja jobba nästa vecka för att få ihop till biljetten. Det är som att han glömt bort att han egentligen vill ha pengar. Men så plötsligt.

- Ja hade 100 kroner igår. Så gick jag på bio. Så hade ja bara två kroner kvar.

- Aj då. Men filmen kanske va bra?

- Nähä du! Den var så dåli!

- Va såg du för en då?

- Jag minns inte riktigt. De va nåt me lika. Han Nuttlei du vet.

- Jasså den. Mina föräldrar har sett den o sa den va riktigt dålig.

- Ja de va den. Å nu har ja bara två kroner kvar. Du har inte två kroner?

- Tyvärr har ja inga kontanter alls, svarade jag och kände hur genomskinligt det lät. Men det var sant. Jag hade inte en krona. Bara kortet.

- Nähä, de va synd...

Han var tyst en stund och fick syn på två kostymnissar och resten sig.

- Tack för pratstunden!

- Tack själv, svarade jag och log.

Tanten bredvid log inte. Möjligen såg hon lite lättad ut över att inte själv behöva prata med honom, men det roande i att ha gafflat med ett fyllo en stund verkade hon inte alls se.

Jag satt på tåget mot Göteborg (eller framsidan som Moster brukar säga) och kurslitteraturen började bli mer och mer svårläst i det allt dunklare ljuset. Vi stannade på Örebro Södra och jag funderade på vem som skulle komma att bli sällskap nummer tre på resan.

En äldre man denna gång. Omkring 80 skulle jag gissa på. Med starr på vänster öga. Knappt har han satt sig ned innan han frågar vad jag läser. Jag beskriver kurslitteraturen och han frågar snabbt som sjutton vad jag läser annars. Och jag berättar om boken jag läser just nu, Charlotte Brontës Jane Eyre. Sedan frågar jag vad han brukar läsa. Han berättar att han mestadels läser historiska böcker som han lånar på biblioteket.

En liten hobbymissionär var han. Å den svenska neutralitetens vägnar. Han tyckte att det var förskräckligt mycket ned-klankande på hur neutraliteten behandlats under krigstiden. Och nu verkade han se det som sitt livs (som pensionärs?) mission att utbilda det svenska folket i Sveriges handlande under andra världskriget. Han började genast berätta de mest otroliga historier om hur brittiska och amerikanska piloter hamnat i Sverige. Som mellanlandare (eller vad man ska kalla det) eller på grund av krascher. ”De tyska vågar jag inte läsa om, det intresserar mig inte”. Och hur de tagits om hand.

Finska vinterkriget hann han prata lite om också. ” Oosh, nu är det bråttom här” Och fort gick det. Speedlektion kan man kalla det. Även denna med fokus på neutraliteten. Hur vi hjälpte finnarna. Sen ropade de Lakså i högtalarna och min vän sa tack för sällskapet och att det var trevligt att träffas. ”Ja, jag tar ju varje chans” sa han och syftade nog på speedlektionen i historia. ”Du kommer bli en bra journalist, så öppen och pratsam. Och snygg och grann med. Lycka till med studierna!”

Jag undrar vad han hette?