Idag har jag lärt mig ännu ett korridorsknep. När man inte orkar diska, men är hungrig, löser man detta på det mest finurligaste vis. Jo, man tar fram ett paket bakmargarin (billigare än smör) och några knäckebröd. Sedan drar man med margarinblockets kortsida mot brödet. Och vips! Så var knäckemackan klar! Och ingen disk blev det heller. 

När man cyklar utmed ån är vägen väldigt ojämn. Om man låter bli att trampa och bara åker med i farten känns det nästan som att åka båt. Det liksom gungar. En lustig känsla för att vara på en cykel.

Istället för Borlängeresa blev det teater med J. Det var trevligt. Och teatern var bra för att vara amatörteater. Bara några få saker jag reagerade på, men så är jag ju lite miljöskadad. Kan inte se en pjäs utan att analysera ljus, scenografi, användande av rösten, sceneri osv. Suck...

Det var en gueer-tolkning av Oscar Wildes "The importance of being Earnest" och jag skrattade nästan oavbrutet hela pjäsen igenom. Det var en riktigt finurlig dialog emellanåt. Men visst är det lite konstigt, att något som skrevs för så länge sedan kan kännas så modernt? 

Men dagen var inte slut efer det! Kvällen fortsatte med djupa diskussioner vid cykelstället. Ett bra ställe att lära känna någon på. Tycker ni inte?

En liten anekdot under min korridorstädvecka förra veckan fick mig att fundera lite.

- Det var väldigt vad ni slänger skräp? säger jag i lättsam ton, när jag för andra dagen i rad tömmer en överfull skräppåse.

- Ja, man lär sig sina knep när man bor i korridor svarar P.

- Vad menar du?

- Jo, men när jag har städvecka har jag mina sopor på rummet, men nu är det klart jag går ut med dem hit. Så att jag slipper gå ut med dem!

- Det var ju också ett sätt svarar jag i en ironisk ton, som inte verkar nå mottagaren.

Så det är så man gör? Tack för den! Här går jag i fyra veckor och försöker underlätta för den som har städvecka, och vad får man för det? Dubbla sopor!

Bedömningar på ICA

Jag gick till ICA idag. Klädd som när jag är på skogspromenad hemma, i den lilla byn. Håret stod på ända och jag kände mig allmänt ofräsch. Men det var skönt! Att kunna gå utanför dörren bland människor som bedömer en utan att tänka på hur man ser ut. Utan att orka bry sig om att man blir bedömd så fort man kryper ut ur sitt skal och visar sig i offentligheten. Det var en befriande känsla. Och dessutom lär jag knappast snubbla på den stora kärleken klockan sex en söndagkväll på ICA. Om så vore fallet skulle jag bara bli smickrad över att han såg min skönhet genom mössan, regnjackan, stövlarna, mjukisbyxorna och den trötta uppsynen! (okej jag erkänner. Då, i stunden, skulle jag förmodligen känna mig oattraktiv och felplacerad. Men i efterhand hade jag nog se det så)

Andras och egna bedömningar

Så... ICA var ett framsteg. Nu skall jag bara lära mig att hantera den prestationsångest som förföljer mig och i fredags genom tråkiga besked gav mitt självförtroende en rejäl törn. Men jag vet ju det, att männskor omkring mig TYCKER OM MIG SOM JAG ÄR oavsett vad jag presterar i skolan. Men det hjälper inte. Precis efteråt kände jag mig så fruktansvärt korkad och ointelligent (jag som aldrig fått IG på ett prov borde klara det här bättre). Och det var långt mycket värre än att känna sig ful och klumpig!

Kanske är det sviter efter högstadietiden. Då ett ljus i tillvaron var att få känna sig smart genom höga betyg. När utseendet inte dög i andras ögon hade jag mitt intellekt. Och nej, jag är ser mig inte som överintelligent. Verkligen inte. Jag låg bara före mina jämnåriga i allmänbildningen under den perioden av livet. Och jag är inte ful heller. Men ni vet hur högstadieungdomar kan vara.

Kanske är det därför jag är så fixerad vid intelligens. Men vad är intelligens egentligen? Jag som alltid klagat på IQ-test som inte tar hänsyn till käslomässig intelligens. Nu sitter jag själv här och beter mig på precis samma sätt. Som om IQ-intellektet var allt!

Bedömningar på internet

Jag skulle leta reda på ett recept idag. Sökte på google och kom in på en receptsida där recepten varvades med annonser för gå-ner-i-vikt-sidor. Jag blev nyfiken (inte på dieterna och produkterna i sig utan på vad dessa företag ansåg sig ha att säga till mig, en chokladkakerecept-letande student) och klickade på en annons. För att komma vidare och kunna läsa om denna kvinnas (en utbildad kost-någonting) fantastiska metod och råd var man tungen att fylla i någon slags litet formulär. Och kom då till personlig rådgivning. Svaret jag fick var att man vid min längd borde ha en vikt på mellan 49 och 54 kg. Och: "du vill därför förmodligen gå ner i vikt!" Jösses tänkte jag! Tack för den! Sedan jag vuxit färdigt har jag en gång vägt inom denna mall. Något som skolsköterskan såg som riktigt farligt. Hon började prata om ätstörningar, graviditeter och annat. "Du skall inte väga under 57" sa hon. Men alltså, "du vill därför förmodligen gå ner i vikt"! Inte konstigt att unga flickor (och pojkar) får ätstörningar när de hela tiden överöses med denna sorts "kloka" råd och tillrätavisningar om vad idealvikten är. Oavsett kroppsbyggnad! Men historien tar inte slut här.

Jag klickade omkring ett tag och fann tillslut att det överallt på annonssidorna finns bilder på unga, heterosexuella par som som ser sådär riktigt fånigt förälskade ut. Självklart har de extremt välsvarvade kroppar och stora bländande colgate-leenden. Ofta kelar de, eller springer hand i hand på en strand och utstrålar en slags lekfullhet. Jag frågade mig lite försiktigt vad dessa par har med dieter och bantningspreparat att göra, men kunde inte finna några vettiga svar. Smala par är lyckligare än andra? Knappast. Han kommer att älska dig ännu mer när du gått ner i vik? Det hoppas jag verkligen inte! Att det skall spela någon roll alltså. Möjligen kommer du att älska dig själv mer om du som det är nu mår dåligt av din vikt. Men vad har då paren på sidan att göra, om det är för din egen skull du besökt den? Och alla singlar som vill gå ner i vikt? Skall de behöva matas än mer med bilden av att de måste ha den perfekta kroppen för att lyckas med kärleken?

Jag stod i musikhyllan på stadsbiblioteket och letade efter Piaf. Då kommer det in en ung man som jag känner väldigt väl igen. Jag bläddrar vidare en bra stund och känner mer och mer igen honom. Jag finner mina skivor och går till lånedisken, där även han står. Nu har det gått så pass lång tid att jag tror mig veta vem denne unge man är. Räcker modet? Det gjorde det.

- Ursäkta, är du J?

- Ja...?

- I så fall har vi träffats. På sjövik, för ett år sedan.

Vi börjar prata och blir stående en lång stund. Vi pratar om universitetet. Vad han läser och vad jag läser. Om gemensamma vänner. Och om musiken vi skall låna.

Ja, som M sa. "Ida, du känner visst hela stan utan att veta om det"

I går stod de där. I diskstället bland alla andra bestick. Skedarna som varit försvunna i närmare en vecka. Min lycka var gjord! Och jag fick så mycket energi att jag letade fram en märkpenna och mäkte alla bestick, plastburkar och andra redskap i hopp om att få ha dem ifred i fortsättningen. Man får gärna låna mina grejjer, bara de lämnas tillbaka hela, rena och samma dag.

Igår fick jag beröm för att jag städat så fint i köket. Men har man städvecka så har man sa jag och fick svaret: Ja, men idag har det verkligen sett förjäkligt ut! Något som jag inte lagt märkligt till. Det var väl ungefär lika sluskigt som vanligt tycker jag. Men det var ju snällt med beröm.

Nu har det regnat lääänge. Efter redovisning inför seminariegruppen skulle jag gå hem, men eftersom det regnade hamnade jag på fik med M och hennes vän som det visade sig att jag sålt mat till i somras. Världen bli bara mindre och midre. Jag känner snart hela stan utan att veta om det , trots att jag är nyinflyttad.

För övrigt kan jag rekommendera H:s veganska kikärtsröra med curry. Mycket god. Och nyttig! Det är bra med veganska vänner så att jag lär mig lite nya recept.