Det var en måndag för några år sedan och jag skulle som vanligt gå upp till musikskolan för att spela trummor. På vägen mötte jag en tant. Det var i en smal trappa och den stackars tanten såg livrädd ut. Jag tänkte att om jag ler kanske hon förstår att jag inte tillhör de där ”gangsterungdomarna”. Så jag log och den gamla tanten log tillbaka och jag riktigt såg hur hon andades ut. Är det så enkelt tänkte jag? Räcker det med att le för att de gamla tanterna skall slippa sätta hjärtat i halsgropen?

Nu för tiden ler jag mot alla tanter jag möter, gubbar med för den delen. För det mesta ler de tillbaka och ibland får jag till och med ett hej till svar. Men ibland ser de bara sura ut och då känner jag att jag misslyckats. Märkligt nog är det lättare att få tanterna att se glada ut, jag vet inte varför. Och glada gubbar som är det gulligaste som finns!

En gång skulle jag och min vän åka till Jönköpings badhus och vi stod och väntade på bussen. På hållplatsen var det tomt så när som på oss, några pendlare och två tanter i 75-års åldern. Plötsligt frågade den ena tanten, rakt ut i luften, om vi inte skulle ta fram våra mobiltelefoner och börja knappa på dom. Hon väntade inget svar utan började istället, i gnällig ton, klaga på att ungdomarna hade så högt ljud på telefonerna.Vi tittade på henne och hade lite svårt att hålla oss för skratt. Jag tänkte att: ”Men snälla lilla tant, anklaga inte mig. Jag har ingen telefon och hade jag haft en hade jag varit lika irriterad på blip-ljuden som du”. Men jag sa det aldrig, jag svarade inte alls. Men den lilla tanten verkade inte bry sig utan började istället prata med sin väninna om hur ”fantastisk Christer Sjögren är. För att inte tala om hans frisyr!"

Jag sitter på bänken framför en 200-buss som ska mot Borås. Två killar slår sig ner bredvid mig. De halvbryter på något som liknar en slags finsk göteborska.
- Hon var helt okej.
- Ja fan, inte illa.
- Fuck me hard liksom.
- Mmm, vilken häck, vilket material så att säga.

Usch, jag fick ont i magen. En så där obehagskänsla som sitter i, långt efter att mansgrisarna gett sig iväg.

Tänk om folk pratar så om mig? "fuck me hard liksom" och "vilket material". Jag vill inte vara ett objekt, ett "material"!

Vår välgörenhetskväll blev väldigt lyckad måste jag säga. Vi fick ihop nästan 7500 kr! Så nu har vi ungefär 13 500. Oj vad många träd det blir. En hel VI-skog!

Navid Modiri & Gudarna gjorde en toppen-spelning. Inte visste jag att ulricehamnarna kunde dansa! De lär få spela hos oss fler gånger. Jag rekommenderar dem verkligen till er som inte lyssnat in er.

Det är idag exakt fyra månader till studenten! Sedan är jag fri eller vad man ska kalla det. Men i samband med denna insikt infann sig separationsångesten. Tanken på att bo själv i en liten studentlägenhet utan vare sig föräldrar eller syskon är mycket obehaglig. Inte ens en katt till sällskap! Lösningen kan kanske vara korridor eller kollektiv...

Ute är det 12 minus. Jag och mamma trotsade kylan och gick på promenad för att hämta bilen hos andra halvan av vår lilla bilpool. Jag fick hålla handen. Mysigt. Separationsångesten lindrades något.

När man bor ute i skogen som jag gör är man i behov av skolskjuts varje morgon. I mitt fall innebär det att jag först måste transportera mig knappt en och en halv kilometer till ”korset” i Knätte. Oftast lyckas jag bli så sen att jag endast har tre minuter på mig att ta mig till busshållplatsen och med andan i halsen och blodsmak i munnen kastar jag cykeln i diket och snubblar sedan flåsande in i den minimala bussen. ”Ehöehö, God morgon!” Säger jag till busschaufför Trygg som hälsar tillbaka och tänker: nu hade du allt bra tur igen.

Men de dagar då jag har lite mer tid på mig brukar jag ägna mig åt att göra promenaden eller cykelturen lite mer intressant och inte fullt så vardaglig och slentrianmässig. Jag tar mig trots allt denna sträcka två gånger om dagen ungefär 187 dagar per år vilket blir ungefär 374 gånger. Och nu är jag inne på mitt tredje år. Ja, en sisådär 1122 gånger under hela min gymnasietid bör det väl bli.

Den 17 augusti i år var det upprop och jag var i väldigt god tid för att säkert inte missa bussen denna första skoldag. Jag cyklade och fick plötsligt för mig att testa om jag fortfarande behärskade konsten att cykla utan att hålla i styret. Det gjorde jag inte. Så jag blev helt enkelt tvungen att lära mig på nytt. Och de följande dagarna ägnade jag helt sonika morgnarna och eftermiddagarna åt att vingla mig fram mellan hus och barrträd. Men nu kan jag och håller stolt händerna från styret hela vägen till bussen utom i backarna och i de skarpaste kurvorna.

Den senaste veckan har jag ägnat mig åt att räkna antalet steg mellan de vita strecken på vägen vilket kan bli väldigt olika beroende på hur stora stegen är eller om jag rentav räknar hur många fot det är emellan. Denna typ av gångstil kan jag dock inte ägna mig åt längre stunder då jag med stor sannolikhet missar bussen.

Men nu när snön har fallit och jag varken kan cykla eller ser strecken på vägen får jag ägna mig åt andra saker. Som att åka kana på skorna eller räkna staketstolpar. Och fram i vår ser jag fram emot att lyssna på fåglarna och hoppa i vattenpölarna.

Det regnade aldrig. Istället kom det mer snö. Snön lade sig på de redan sneda granarna och granarna lade sig över elledningarna. Så fick vi ta fram stearinljusen igen. Myspys. Och vad ännu bättre är att jag fick giltig ursäkt till att inte skriva samhällskunskap. Vi åkte på bio istället. Bilen körde fast när jag skulle hämta M o P. Är det vad man kallar vardagsdramatik?

Farväl Falkenberg såg vi. Det var en av de kulkonstig film. Och jag kände igen en av skådespelarna. M sa hon gjorde det med. Vi kom på att det måste varit honom vi såg på Espresso House på stationen i Göteborg för några veckor sedan. Fint hår hade han. Satt bredvid oss och var inbegripen i djupa religiösa samtal med en liten man med lustig mössa. Intressant tyckte vi och memorerade hans ansikte.

Nu är jag sovtrött fastän klockan är lite. Har sytt musikalklänning hela dagen. Solgul blir min. Och jag som aldrig burit gult. Men någon sa att man ser brun ut och så är det väl på något sätt rollen som bär klänningen och inte jag. Bra blir det nog en dag.

Det snöade en stund. Första gången sedan oktober. Glad blev jag. Kanske det blir vinter ändå! Sedan började det regna. Och vintern försvann in i mörkret. Lillebror sa att det ska blåsa i natt. Kanske blir det storm igen så att vi kan sitta i köket med tända ljus och se på när skogen blåser ner. Medan pappa blir trött och måste tanka motorsågen.