De stora bruna ögonen tittade på mig. Som om de kunde se rakt igenom mig. Den knubbiga lilla handen pekade ut genom fönstret där han satt på knä i sätet. Bussen skumpade till och jag vaknade. Det knöt sig i magen. Sätet bredvid mig var tomt. Det som hade varit så verkligt. Bilden var så skarp. Jag kunde till och med föreställa mig hans röst.

Tankarna snurrade. Hur gammal är han nu? Fyra? Fem? Skulle han känna igen mig? Kommer jag någonsin få se honom igen?

På natten drömmer jag igen. Att han är hos mig. I det kalla landet i nord. Jag vaknar och tänker på den bit av mitt hjärta som blev kvar därnere. Och jag tänker på alla de andra, alla de hungriga på Afrikas Horn.

Jag har fått några kommentarer som rör mitt volontärutbyte.Och jag tänkte försöka besvara frågorna genom ett inlägg.

Organisationen jag åkte med var IKU - Internationellt KulturUtbyte. Kolla in deras hemsida www.iku.nu

Totalt lade jag ut mellan 25-30 000 kr för de fyra månader jag var borta. 

Hoppas att ni somställt frågor och verkat sugna på att åka verkligen lyckas komma iväg. För finns det nåt bättre sätt att uppleva världen än genom att bo hos en värdfamilj och arbeta med samma saker som likalbefolkningen gör? nej, jag tror inte det!

 Lycka till!

Till afrika. Till mina barn. Till mina mammor. Till värmen och kärleken. De dråpliga samtalen på bussen. Skratten. Glädjen som fanns. Bland de som inte hade nåt. Alls.

Utvärderingsblanketten kom. Lite sent kanske? Det är ju trots allt snart åtta månader sedan jag kom hem. Åtta månader?! Hur fort kan tiden egentligen gå? Det känns inte alls som så lång tid. Och allt sattes igång. Trots att jag kommit in på drömutbildningen. Känner att jag äntligen är på väg. Nästan där. Så kommer tvivlen. Karriärsinriktad. Är det vad jag är nu? Vill jag det? Är jag sån? Och det luktar höst. Det påminner mig om att sverige är kallt. Trots att jag har så mycket mer vänner och familj här kan jag känna mig långt mycket mer ensam än jag någonsin gjorde där. Långt långt bort från bekvämlighet, sociala skyddsnät och familj. Samhällsklimatets fel. Utan tvekan. Jag måste tillbaka. Snart. Till barnhemmet. För jag minns. Vad Aunti Mercy på taket sade. You know Ida, before I hated white people. I really did. Bu now! I love you! Och kanske finns det lite hopp ändå. Att världen skall bli lite finare. Lite varmare. Lite öppnare.

Han var där. Två mörka ögon som lyste. Verkligen lyste. Jag har nog ett foto som fångat det. Så intensivt. Så livskraftigt. Det hela var diffust och jag minns inte så mycket längre. När jag vaknade kom jag att tänka på tiden på barnhemmet. Och den lilla pojken jag drömt om. Om att man egentligen inte borde föda fler barn till den här världen. Att det finns så många andra att ta hand om.

Sen kom tårarna. Allt blev så starkt. Jag har aldrig haft en så stark relation till barn förut. Någon annans barn. Men därnere blev det så speciellt. För barnen hade så många mammor och samtidigt ingen. Och jag var en av dem. Jag minns särskilt ett tillfälle.

Calonzo kom framtultandes och gav mig en smällkyss. Mitt på munnen. Sen glittrade ögonen av okynne och han sprang därifrån. Som om han inte visste om det var riktigt tillåtet. Jag skrattade förvånat, för det där hände inte ofta. I alla fall inte före det där tillfället och inte hände det den orinarie personalen. Efter en stund kom han fram igen och la sina små knubbiga, bruna armar runt min hals och det lilla huvudet på min axel. Så plötsligt var han försvunnen igen och det korta ögonblicket var som bostblåst. Och jag satt där på den smutsiga filten på stengolvet. Så lycklig som jag inte varit under hela året. Och samtidigt med en känsla av svek. För jag visste ju att jag skulle lämna dessa barn. Som så öppet visade sin kärlek och tillit till mig. Det kändes som att jag skulle bryta ett förtroende. Som om vi hade en tyst överenskommelse. Och att jag skulle svika den.

Då kom jag att tänka på filmen vi såg i sexan. Om kloning. Paret som ville klona pappan för att få ett biologiskt barn. För att kvinnan kunde inte få barn och att adoptera var otänkbart. Det var så viktigt med det biologiska. Annars skulle det inte vara deras barn sa de. Jag minns hur upprörd jag var. Redan då, som tolvåring.

Det har varit den varsta veckan har. Verkligen. Magen har kranglat. Mum gjorde mig oerhort besviken. Jag blev ranad. Den lilla fagelungen. Ja, fasligt mycket pa en gang. Men anda ar jag pa stralande humor. Anda skillnaden ar att jag inta har panik over att jag maste aka hem. Det ar snarare manniskorna har som har panik over att jag lamnar dem. Mama Christine grat nastan idag. Hon vill adoptera mig. Men jag kan alltid komma tillbaka. Och det vet jag att jag kommer att gora. Det har jag lovat Mama. Vi ar vanner igen. Om man ar spikrak mot henne ar det inga problem. Hon forstod mig och bad om ursakt. Allt handlar om kommunikation. Alltid.

Igar blev vi ranade. Fem vita tjejer. Mitt emellan Mombasa road (stor som en motorvag) och sakerhetsgrinden till courten. Vi skulle halsa pa Almuth och Jordan i deras nya lagenhet och klockan var nagonting mellan 7 och 8 pa kvallen.

Plotsligt kommer en man fram och fragar vart vi ar pa vag. Vi svarar inte och han tar tag i en vaska. Plotsligt ar de fyra man som river och sliter i matkassar och vara vaskor. Amelies ranare var tamligen trevlig och forklarade att hon inte behovde vara radd. "I dont want to fuck you". Han var bara intresserad av pengar och mobiltelefonen. Han behovde det till sina barn sade han. Hon kunde till och med forhandla sig tillbaka sitt SIM-kort. Min ranare var lite mer brutal och tog allt. Oturligt nog hade jag pass och VISA-kort med mig. Det brukar jag inte ha, men eftersom vi hade en heldag i stanhadejag dem med mig. Borta med vinden och jag borde vara hyperstressad nu. Konstigt nog inte alls. Inte det minsta. Jag var inte ens radd for ranarna! De var sa oproffessionella och det var uppenbart att de inte hade annat an mat och pengar i tankarna. Jag vantar pa chocken och vi far val se om den kommer.Kanske var min hjarna sa installd pa att bli ranad. Inte for att jag forvantade mig det, men manga av volontarerna har blivit av med bade tva och tre telefoner. Och om man inta laser in sig i sitt hus sa kommer man forr eller senare bli ranad i detta land. Och som sagt, de ar mest intresserade av telefonen, pengarna och om du har nagot atbart. De gor det for overlevnad. Inte som i sverige. Mer som ett fritidsintresse. Med kickar och extra fickpengar.

Jag hade bara lite extra otur som hade de andra sakerna med mig. Och kameran. Sa jag far mala tavlor till er dar hemma istallet.

Kanske skulle vi inte ha gatt dar, men det var ett svarbedomt fall. Omradet ar lugnt i kenyanska matt och standarden hog. Men saklart kan man aldrig vara nog forsiktig och kanske borde vi tagit taxi. Fragan ar om det hade hjalpt. Efter att ha pratat med grannen idag pa morgonen insag vi att det kanske inte hade spelat nagon roll. Det ar en liga som opererar i omradet.

Tiden narmar sig sitt slut. Nastan varje dag far jag fragor som: Varfor aker du? Maste du aka? Kan du inte boka om din flight, atminstone fira jul och nyar med oss. Och ja, det later lockande. Jul med familjen och den lilla nyfodda. Nyar med alla fina manniskor jag mott. Idag nar jag gich till internetcafeet kande jag mig sa tudelad. Visst langtar jag efter Sverige. Men mest manniskorna. Inte landet i sig sa mycket. Och definitivt inte den kalla atmosfaren som jante-lagen for med sig. Och ibland kanner jag mig tryggare har. Har har jag en sysselsattning. En bostad. Ett liv. I sverige har jag bara ett liv. Det sociala. Det stressar mig.

Paul pa internetcafeet har spelat halleluja med leonard Cohen tre ganger. for mig nu. Han ar bra. Jag skall ge honom nagot innan jag aker. Han ordnar sa mycket hela tiden. Servar och har sig. Och billigt ar det med. 10 ore i minuten. Och spelar bra musik. Nu ar det Jamie Cullum. Och jag tanker pa A som hade spelning i min stad i veckan. Ibland ar det Counting Crows. Och tankarna far ivag till M. Och pa var lat. Jag saknar min musik!!!

Igar pa matatun till jobbet pratade jag och Serena oavbrutet. Som vanligt. Tva personer som ar ovanligt pratglada kan bara inte vara tysta. Sarskilt som den ene ar tamligen nyforalskad i var host-bror. Serenas italienska accent gar det inte att undvika. Hon larde sig engelska under ett ar i australien. Vid 25 ars alder. Lite forvanade blev vi darfor over den medelaldersman som pockade pa var uppmarksamhet. Han tittade pa oss och sa tack. "Tack! Tack sa jattemycket for att ni rostade pa Obama" Det ar verkligen det viktigaste som hant har i landet sedan oroligheterna lade sig i mars. Han sag verkligen uppriktigt tacksam ut. Och han ville verkligen fa det sagt. Fa saga tack.

Nu skall jag ga hem. Och ta en konflikt. Jag tror att jag lkart mig att inte vara fullt sa radd for konflikter sedan jag kom hit. Eller sa ar det bara for att det inte galler min familj eller de personer jag umgas med dagligen.

Det galler Mama. Hon blev farmor i tisdags. Hon akte in till sjukhuset for att se babyn. Och blev kvar. Nar jag lamnade huset idag var hon fortfarande inte hemma. Hon lamnade med orden: Kan du lamna 100 ksh till Lauretta? Till kvallsmaten?

- Nej det kan jag inte. Jag  har bara 150 och de behover jag nar jag skall ta mig hem fran stan i eftermiddag.

Jag var arg. For att hon tog forgivet att jag skulle betala nar hon inte har pengar. Hon fragade redan i mitten av manaden om nagon av oss kunde lana henne 2000 ksh. Och vi fragade oss vart de 13 500 hon far varje manad for oss fran organisationen tagit vagen. Sedan sade vi ingenting. Ett tyst nej.

Eftersom hon inte lamnade nagra pengar var jag tvungen att betala. Kirsten hade inga kontanter ute. Och Serenas kort funkade inte. Mat maste vi ju ha. Nu har jag betalat varje dag. Och skulden vaxer. Det konstiga ar att det har kostat ungefar 600 ksh (60 kr) att foda fyra personer i fyra dagar. Sa vart sjutton har hon gjort av mina matpengar? Det skall hon fa svara pa. Och stackars Lauretta. Hon vill inte be om pengar sa hon ar tyst. Igar lod konversationen sa har:

-Vad blir det till middag?

-Ughali... (mjol som kokas med lite vatten till en fast deg)

-Och gronsaker?

-Nej, jag vet inte...

Jag mindes stuvningen foregaende kvall som varit mest redning och gick ut i koket. Totalt rensopat. Sedan gick jag upp ocg hamtade penga.

-Ta de har och kop gronsaker for.Nu ar din mor skyldig mig 500.

Oj, det blev langt.

Ja som en liten fagelunge sag han ut. En oskyddad liten fagelunge.Och jag fick ont i magen. Hela dagen satt det i.

Det var lunch och plotsligt borjade barnen uta pa garden sjunga. "Karibu Karibu" (valkommen, valkommen) De gor det alltid nar vi kommer pa morgonen nar de har lov, men denna vecka har det varit tyst. Det borde alltsa innebara att det var en ny baby som anlant. Och ja, polisbilen stod pa garden och en medelalders kvinna klattrade ut ur bilen med ett bylte i famnen.

Verena var den av volontarerna som tog emot honom.Serena tog honom till sjukhuset. Den uppskattade aldernar tre veckor. Vikten 1.75 kg.1.75 kg!!!!!! Kan ni forestalla er? Han ar bara skinn och ben. Som en liten fagelunge som inte kan flyga och fallit ur sitt bo. Men en riktig kampe. Kvinnan som kom med polisen hade hittat honom i rannstenen. Eller om det var en latrin. De bedomde att han varit utan mat narmare en vecka.

Jag som forfaras varje gang ett nytt barn kommer, hur kan man lamna sitt barn? Nu kanner jag mig oerhort tacksam over att de lamnar barnen till oss. Direkt. Innan barnet hunnit fasta sig vid modern for mycket. Som Caleb. Sex manader var han nar han kom. Och ja, problem har han. Det ar uppenbart. Tycker vi. Enligt skoterskorna ar han lat. Jag kallar det apatisk.