Vad skall man egentligen ha med sig? Hur varmt är det på dagarna? Och hur kallt blir det på nätterna? Hur mycket kläder är för mycket, och hur mycket är för lite?

Imorn kommer H. Med en kasse barbiehästar. Undrar om barnen blir glada för den? Papper och pennor skall de få också. Det kommer de nog att gilla.

Jag har flugit en gång. Till London. Det var innan 2001, så säkerhetskontrollen såg inte ut som den nog kommer göra nu. Men om jag packar alla pappas överlevnadsgrejjor i det vanliga bagaget så är det nog ingen fara.

Han har läst Exit Kalahari. Men jag tänkte inta fastna i djungeln för att bilen brunnit upp. Nstan bli uppäten av lejon, hitta en övergiven by med konserver så att jag kan starta en traktor med hjälp av den lilla innen som man vevar upp konservburken med. Så att jag sedan kan åka in till närmaste stad. Nej, jag undviker helst sådana äventyr.

Så ofta skall jag få sända. En egen liten jingel inom programmet. Och formen är fri. Toppen! Passar mig utmärkt. Jag gillar att ha fria händer, att få göra som jag vill.

Klockan tio över fyra skall man inte åka bil inne i min hemstad. För då är det kö. Ända från rondellen i korsningen vid macken upp till systemet. Inte så jättelångt egentligen, men för att vara i en småstad. Sedan ringlar kön från rondellen (den vid macken alltså) norrut in i nästa rondell som ligger sådär en tre fyra bilar ifrån den första. Då tänker jag att det kanske hade varit lättare med ett trafikljus. För syftet med en rondell är väl att trafiken skall flyta? Men å andra sidan är det ju bara runt tio över fyra som det blir lite kaosigt. I övrigt är staden ganska biltom.

Man kan ringa mig i Kenya!  Till arbetet eller värdfamiljen. Då kanske jag inte skall bo ett skjul då?

17 km från stadskärnan. Det är väl ganska centralt egentligen? I en så stor stad som Nairobi? Kayole Slums. Läste att UD inte längre avråder svenskar från att resa till Kenya. Men i säkerhetsfäreskrifterna står att turister skall undvika storstädernas slum. Men jag är väl ingen turist? Jag jobbar ju där. I slummen. Eller?

I alla fall så innebär telefonmöjligheterna att radion kan ringa mig.

Då får mor och far höra min röst, höra att jag lever. Det tycker de nog om.

Och jag får leka journalist. Sveriges mest överutbildade yrke. Bäst att fastna lite extra med foten då.

Jag vet, det har varit alldeles kollosalt dåligt uppdaterat här den senaste tiden. Men jag har inte hunnit. Det har varit tusen förberedelser och vaccinationer och annat inför Kenya-resan. Det har varit jobb. Och så lite ledighet på olika platser i landet.

Jag har några halvfärdiga texter som väntar på att bli upplagda. Ända sedan slutet av juni faktiskt. Jag tror jag skall lägga upp dem faktiskt. Så håll kollen bakåt!