Kom hem från Åland nyss. Familjesemestern gick bra. Smärtfritt. Trots alla olikheter och vitt skilda intressen. Tur det bara var fyra nätter.

Väl inne på svenskt vatten talar telefonen om: du har sex nya röstmeddelanden. Ett var från Afrika. Eller nej, nu ljög jag. Det var OM Afrika. Jag är godkänd. Klar. Ett barnhem i Kenya blir min värld till hösten.

Vart skall jag nu börja? Visum? Vaccination? Pass är bra har jag hört. Kanske skulle jag börja där? Ja, så får det bli. På måndag ska jag gå till polisen.

Men först skall jag åka på festival. I Borlänge.

 

therese

7 juli 2008 17:36

Hej Ida!
Hur är det med dig nu för tiden?
Och jag som trodde att du skulle börja plugga till hösten, det tror jag Hanna sagt... Men shit vad spännande med Kenya. Och jobbigt, men lärorikt.
Du får ha det så jättebra i alla fall! :)

http://theresecarlsen.blogg.se

 

therese

14 juli 2008 19:07

Tack, jag gillade den med :)
Det är hur bra som helst, håller just nu på att leta lägenhet och jobb, jag ska flytta till oslo till hösten! Ska bli jättespännande, har ju aldirg bott hemifrån liksom, men det ska nog gå bra! När åker du till Kenya??
Kram

http://theresecarlsen.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att fartyg kapas kan jag förstå. Utländska trålare konkurerar ut lokala fiskare som får svårt att försörja sig. Så är det på västsidan av kontinenten. Och då och då skrivs det även om orsakerna till pirateriet utanför Somalia.   Att turister blir...

Det är en park mellan mig och havet. Det är två hav mellan mig och dig.   Bli inte kvar, är du snäll. ...

Här...   ... pratar man om vädret. Mycket och ofta. ... har nästan varje hus en bastu. ... säger man inga istället för inte (Tex. Det blev inga så bra det här). ... frågar man inte vad man heter utan "vems flicka är du?" ... är människorn...

Jag städade skrivbordet och fann ett litet paket. En bunt kartongbitar, prydligt ihopsatta med ett gummiband. Ett kinesiskt pussel som jag fick för några veckor sedan av en man utan minne.   Han kom fram till oss på cafét och bad om några minuter...

De stora bruna ögonen tittade på mig. Som om de kunde se rakt igenom mig. Den knubbiga lilla handen pekade ut genom fönstret där han satt på knä i sätet. Bussen skumpade till och jag vaknade. Det knöt sig i magen. Sätet bredvid mig var tomt. Det som ...