När man bor ute i skogen som jag gör är man i behov av skolskjuts varje morgon. I mitt fall innebär det att jag först måste transportera mig knappt en och en halv kilometer till ”korset” i Knätte. Oftast lyckas jag bli så sen att jag endast har tre minuter på mig att ta mig till busshållplatsen och med andan i halsen och blodsmak i munnen kastar jag cykeln i diket och snubblar sedan flåsande in i den minimala bussen. ”Ehöehö, God morgon!” Säger jag till busschaufför Trygg som hälsar tillbaka och tänker: nu hade du allt bra tur igen.

Men de dagar då jag har lite mer tid på mig brukar jag ägna mig åt att göra promenaden eller cykelturen lite mer intressant och inte fullt så vardaglig och slentrianmässig. Jag tar mig trots allt denna sträcka två gånger om dagen ungefär 187 dagar per år vilket blir ungefär 374 gånger. Och nu är jag inne på mitt tredje år. Ja, en sisådär 1122 gånger under hela min gymnasietid bör det väl bli.

Den 17 augusti i år var det upprop och jag var i väldigt god tid för att säkert inte missa bussen denna första skoldag. Jag cyklade och fick plötsligt för mig att testa om jag fortfarande behärskade konsten att cykla utan att hålla i styret. Det gjorde jag inte. Så jag blev helt enkelt tvungen att lära mig på nytt. Och de följande dagarna ägnade jag helt sonika morgnarna och eftermiddagarna åt att vingla mig fram mellan hus och barrträd. Men nu kan jag och håller stolt händerna från styret hela vägen till bussen utom i backarna och i de skarpaste kurvorna.

Den senaste veckan har jag ägnat mig åt att räkna antalet steg mellan de vita strecken på vägen vilket kan bli väldigt olika beroende på hur stora stegen är eller om jag rentav räknar hur många fot det är emellan. Denna typ av gångstil kan jag dock inte ägna mig åt längre stunder då jag med stor sannolikhet missar bussen.

Men nu när snön har fallit och jag varken kan cykla eller ser strecken på vägen får jag ägna mig åt andra saker. Som att åka kana på skorna eller räkna staketstolpar. Och fram i vår ser jag fram emot att lyssna på fåglarna och hoppa i vattenpölarna.

 

malin

23 januari 2007 15:16

vill också hoppa i vattenpölar!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att fartyg kapas kan jag förstå. Utländska trålare konkurerar ut lokala fiskare som får svårt att försörja sig. Så är det på västsidan av kontinenten. Och då och då skrivs det även om orsakerna till pirateriet utanför Somalia.   Att turister blir...

Det är en park mellan mig och havet. Det är två hav mellan mig och dig.   Bli inte kvar, är du snäll. ...

Här...   ... pratar man om vädret. Mycket och ofta. ... har nästan varje hus en bastu. ... säger man inga istället för inte (Tex. Det blev inga så bra det här). ... frågar man inte vad man heter utan "vems flicka är du?" ... är människorn...

Jag städade skrivbordet och fann ett litet paket. En bunt kartongbitar, prydligt ihopsatta med ett gummiband. Ett kinesiskt pussel som jag fick för några veckor sedan av en man utan minne.   Han kom fram till oss på cafét och bad om några minuter...

De stora bruna ögonen tittade på mig. Som om de kunde se rakt igenom mig. Den knubbiga lilla handen pekade ut genom fönstret där han satt på knä i sätet. Bussen skumpade till och jag vaknade. Det knöt sig i magen. Sätet bredvid mig var tomt. Det som ...