Det var en måndag för några år sedan och jag skulle som vanligt gå upp till musikskolan för att spela trummor. På vägen mötte jag en tant. Det var i en smal trappa och den stackars tanten såg livrädd ut. Jag tänkte att om jag ler kanske hon förstår att jag inte tillhör de där ”gangsterungdomarna”. Så jag log och den gamla tanten log tillbaka och jag riktigt såg hur hon andades ut. Är det så enkelt tänkte jag? Räcker det med att le för att de gamla tanterna skall slippa sätta hjärtat i halsgropen?

Nu för tiden ler jag mot alla tanter jag möter, gubbar med för den delen. För det mesta ler de tillbaka och ibland får jag till och med ett hej till svar. Men ibland ser de bara sura ut och då känner jag att jag misslyckats. Märkligt nog är det lättare att få tanterna att se glada ut, jag vet inte varför. Och glada gubbar som är det gulligaste som finns!

En gång skulle jag och min vän åka till Jönköpings badhus och vi stod och väntade på bussen. På hållplatsen var det tomt så när som på oss, några pendlare och två tanter i 75-års åldern. Plötsligt frågade den ena tanten, rakt ut i luften, om vi inte skulle ta fram våra mobiltelefoner och börja knappa på dom. Hon väntade inget svar utan började istället, i gnällig ton, klaga på att ungdomarna hade så högt ljud på telefonerna.Vi tittade på henne och hade lite svårt att hålla oss för skratt. Jag tänkte att: ”Men snälla lilla tant, anklaga inte mig. Jag har ingen telefon och hade jag haft en hade jag varit lika irriterad på blip-ljuden som du”. Men jag sa det aldrig, jag svarade inte alls. Men den lilla tanten verkade inte bry sig utan började istället prata med sin väninna om hur ”fantastisk Christer Sjögren är. För att inte tala om hans frisyr!"