Det är just precis vad jag är för stunden. Jag vill inget hellre än att slippa bli störd, utan istället få läsa läsa läsa. Boken är på över femhundra sidor vilket gör att jag är rädd att jag blir tvungen att lägga ifrån mig den för att hinna med allt annat som måste göras. Betala hyra, skriva in mig i kåren, välja nation, hitta tll morgondagens sal (jag vill inte riskera att missa första föreläsningen). Ja och så rullar det på.

Boken som fångar mig då? Ja, det är "Tillsammans är man mindre ensam" av Anna Gavalda. Den är helt underbar! Vad skall man säga, lustfylld? Ja, det kan man nog. Detaljerna gör den. Personligheterna är skruvade, men helt underbara och gestaltade på ett kärleksfullt sätt. Den bara måste läsas!

 

Jojjo

30 augusti 2007 21:54

Jadu, studentlivet är helt klart annorlunda. Hade inskrivning idag, mkt nytt, nollning, nya ansikten mm. men det har gått bra och jag trivs hittils. Hoppas att det samma gäller dig. Grattis igen och ledsen för att det förra kom lite sent. Saknar dig sessan, otroligt att jag saknar dig nu när jag kunnat träffa dig varje dag innan om jag så ville... men nu när vi är massa mil ifrån varandra så saknar jag dig... LER. Hade bäst! Puss & Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att fartyg kapas kan jag förstå. Utländska trålare konkurerar ut lokala fiskare som får svårt att försörja sig. Så är det på västsidan av kontinenten. Och då och då skrivs det även om orsakerna till pirateriet utanför Somalia.   Att turister blir...

Det är en park mellan mig och havet. Det är två hav mellan mig och dig.   Bli inte kvar, är du snäll. ...

Här...   ... pratar man om vädret. Mycket och ofta. ... har nästan varje hus en bastu. ... säger man inga istället för inte (Tex. Det blev inga så bra det här). ... frågar man inte vad man heter utan "vems flicka är du?" ... är människorn...

Jag städade skrivbordet och fann ett litet paket. En bunt kartongbitar, prydligt ihopsatta med ett gummiband. Ett kinesiskt pussel som jag fick för några veckor sedan av en man utan minne.   Han kom fram till oss på cafét och bad om några minuter...

De stora bruna ögonen tittade på mig. Som om de kunde se rakt igenom mig. Den knubbiga lilla handen pekade ut genom fönstret där han satt på knä i sätet. Bussen skumpade till och jag vaknade. Det knöt sig i magen. Sätet bredvid mig var tomt. Det som ...