Jag stod i musikhyllan på stadsbiblioteket och letade efter Piaf. Då kommer det in en ung man som jag känner väldigt väl igen. Jag bläddrar vidare en bra stund och känner mer och mer igen honom. Jag finner mina skivor och går till lånedisken, där även han står. Nu har det gått så pass lång tid att jag tror mig veta vem denne unge man är. Räcker modet? Det gjorde det.

- Ursäkta, är du J?

- Ja...?

- I så fall har vi träffats. På sjövik, för ett år sedan.

Vi börjar prata och blir stående en lång stund. Vi pratar om universitetet. Vad han läser och vad jag läser. Om gemensamma vänner. Och om musiken vi skall låna.

Ja, som M sa. "Ida, du känner visst hela stan utan att veta om det"