Igår ägnade jag 3,5 timme åt att sitta i telefonköer hos olika lasarett i landet. Efteråt var jag trött. Och jag frågade mig om det verkligen var min uppgift i egenskap av patient att vara den som ser till att min journal skickas mellan sjukhusen och i slutändan hamnar i rätt händer? Jag vet inte, men det verkar uppenbarligen vara det säkraste sättet att gå tillväga för att hamna rätt. För mig var det väl egentligen inga problem. Mitt sitter i ögonen, men tänk den som har det värre? Inte så illa att det är akuten som gäller, men ändå så pass att det blir jobbigt att sitta i telefon och slussas runt?

Man måste vara så frisk när man är sjuk, att man orkar med att vara sjuk helt enkelt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att fartyg kapas kan jag förstå. Utländska trålare konkurerar ut lokala fiskare som får svårt att försörja sig. Så är det på västsidan av kontinenten. Och då och då skrivs det även om orsakerna till pirateriet utanför Somalia.   Att turister blir...

Det är en park mellan mig och havet. Det är två hav mellan mig och dig.   Bli inte kvar, är du snäll. ...

Här...   ... pratar man om vädret. Mycket och ofta. ... har nästan varje hus en bastu. ... säger man inga istället för inte (Tex. Det blev inga så bra det här). ... frågar man inte vad man heter utan "vems flicka är du?" ... är människorn...

Jag städade skrivbordet och fann ett litet paket. En bunt kartongbitar, prydligt ihopsatta med ett gummiband. Ett kinesiskt pussel som jag fick för några veckor sedan av en man utan minne.   Han kom fram till oss på cafét och bad om några minuter...

De stora bruna ögonen tittade på mig. Som om de kunde se rakt igenom mig. Den knubbiga lilla handen pekade ut genom fönstret där han satt på knä i sätet. Bussen skumpade till och jag vaknade. Det knöt sig i magen. Sätet bredvid mig var tomt. Det som ...