Direktlänk till inlägg 23 december 2007

Om att visa hänsyn

Av Ida - 23 december 2007 19:01

Det var julstressigt på terminalen. Och vardagshjältarna gjorde sitt bästa med höga röster för att alla skulle komma på rätt buss. Jag brukar kalla dem så. Vardagshjältar. De förtjänar ett finare ord än bussvärd eller vad de nu kan tänkas ha för titel (har de ens någon?). Och framför allt förtjänar de mer än gnälliga passagerare som är arga för ingenting.


För egentligen är det de, passagerarna alltså, som bara inte ser informationstavlan precis bakom dem. Och när vardagshjälten visar och pekar känner de sig dumma och blir arga. Istället borde de le och säga, stackars dig som får stå ut med så många förvirrade människor med dumma frågor varje dag.

Jag fann en plats. Framför satt en man. Han hade lutat sätet. Sädär så att man får problem att krångla sig in med sina påsar och ytterkläder. Men sen, är man väl grejat färdigt, sitter man som i ett skruvstäd.

Jag blev trött och kunde inte låta bli att stöta till hans säte. Först en gång. Och sedan en gång till. Då förstod han. Att det kanske var lite väl trångt för mig. Och fällde upp sätet en aning.

Jag brukar göra så. Jag har lärt mig av mamma.

När jag åker buss lite halvlångt sådär. Om det är fullt på bussen och jag sitter innerst. Ingen reflekterar över att deras plats behövs bättre av den gamla tanten med kryckor. Då reser jag mig och säger ursäkta damen, du kan få min plats. Och medan jag försöker ta mig förbi min granne kommer oftast någon vänlig själ på att hon eller han, som ju faktiskt sitter ytterst, kan erbjuda sig att stå i tantens ställe.

Eller när det är halvfullt. Sådär så att alla tvåsäten är upptagna och man måste sätta sig bredvid någon. Då väljer jag ut någon som demonstrativt lagt upp sin väska bredvid sig och frågar artigt om det är ledigt där. För jag tycker inte att det är okej att göra så. Man kan inte ha ensamrätt på ett tvåsäte. Och varför skulle det vara så farligt att sitta bredvid mig? Jag har inte rabies. Inte någon smittsam sjukdom över huvud taget faktiskt.

Sen lyssnade mannen på sådan där Bollywood-musik i lurar som inte var täta. Det var högt. Som om han ville dela med sig av sin musik till hela bussen. Tack. Det var ju omtänksamt.

Vi rullade ut från terminalen och busschauffören pratade med alla passagerare i sin mikrofon.. Lovade att ta oss ner i landet på ett säkert sätt och informerade om säkerhetsbälten. Han hade en fin röst som lät snäll. Jag blev glad igen.

 
 
Ingen bild

Moster

2 januari 2008 11:11

Kul undersökning du har där till höger på sidan. Jag prickade i mitt svar och fick genast upp resultatet. 100% hade svarat som jag. För det vara bara jag som svarat. Kul att känna sig som 100 %.

 
Ingen bild

Malin

2 januari 2008 17:50

Haha, hej jag heter Malin, jag är BESATT! jag menar någon måste ju vara det också!
och eftersom jag är besatt av dig, borde du kanske kolla i buskarna i din trädgård, jag kanske tjuvkikar på dig? haha!
det jag egentligen ville säga var, Hej Ida!
(förlåt för att jag är senil ;) )

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Ida - 25 oktober 2011 20:31

Att fartyg kapas kan jag förstå. Utländska trålare konkurerar ut lokala fiskare som får svårt att försörja sig. Så är det på västsidan av kontinenten. Och då och då skrivs det även om orsakerna till pirateriet utanför Somalia.   Att turister blir...

Av Ida - 24 oktober 2011 16:45

Det är en park mellan mig och havet. Det är två hav mellan mig och dig.   Bli inte kvar, är du snäll. ...

Av Ida - 23 oktober 2011 21:04

Här...   ... pratar man om vädret. Mycket och ofta. ... har nästan varje hus en bastu. ... säger man inga istället för inte (Tex. Det blev inga så bra det här). ... frågar man inte vad man heter utan "vems flicka är du?" ... är människorn...

Av Ida - 27 september 2011 17:38

Jag städade skrivbordet och fann ett litet paket. En bunt kartongbitar, prydligt ihopsatta med ett gummiband. Ett kinesiskt pussel som jag fick för några veckor sedan av en man utan minne.   Han kom fram till oss på cafét och bad om några minuter...

Av Ida - 23 juli 2011 21:39

De stora bruna ögonen tittade på mig. Som om de kunde se rakt igenom mig. Den knubbiga lilla handen pekade ut genom fönstret där han satt på knä i sätet. Bussen skumpade till och jag vaknade. Det knöt sig i magen. Sätet bredvid mig var tomt. Det som ...

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2007 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Ovido - Quiz & Flashcards