Jag har klippt mig. Och skaffat mig ett jobb höll jag på att säga, fast det har jag inte. Bara sökt. Men klippningen var en trevlig vårförändring. Jag hoppades på att jag skulle se lite äldre ut. Varför vet jag inte. Särskilt då jag bävar inför nittonårsdagen av någon outgrundlig anledning. Ja ibland förstår man sig inte på sig själv. Jag har en teori om att det beror på mina framtidsgrubblerier. Kanske det vore taktiskt att söka en massa saker så kan man tacka ja till det som känns bäst. Då kan jag ju vela ända fram till i Juli. Så får det bli!

Igår var det vårdag nummer två. Det var mysigt!

Idag var det som vanligt igen. Lite mer depressivt.

Kanske är det förklaringen till kvällens vemod. Jag känner mig alldeles otroligt (onödigt) ensam trots att jag har umgåtts med vänner hela dagen och alla i huset är hemma. Jag behöver nog sova, så att jag inte blir alltför sentimental. Det brukar hjälpa.