Varför finns de? Vad tjänar de för funktion?

De styr min kropp. Och jag har ingen kontroll.
De gör mig förvirrad. Och orolig för att saker inte är som de ska.
De spelar mig spratt. Ideligen.

I mellandagarna träffade jag en liten bäbis. Han är tre månader och precis så där fin som tremånaders bäbisar är.

Jag sa till hans mamma, att jag allt blev lite sugen. Men du som är så ung sa hon. Ja, inte är det brått inte svarade jag.

Det är det inte heller, men den lille pojken väckte mina hormoner till liv tror jag. Och sedan dess har de retat gallfeber på mig.

Jag stod vid övergångsstället och väntade på gubbe grön. Och jag kunde inte låta bli att titta i vagnen. Det lilla barnet sov. Jag förundrades över hur det gick. I allt oväsen som staden bjuder på.

Min uppväxt var tyst. Inget brus. Inga alarmerande tjut från sirener. Eller ilskna biltutor. Bara traktorerna. När de dånade förbi på nere på landsvägen. Med sina breda däck och tunga maskiner där bak. På våren plogen, harven, såmaskinen, ringvälten och gödselspridaren. På sommaren slåttermaskinen, hövändaren, strängläggaren, hacken och självlastarvagnen.

Jag vaknade till liv av det tickande ljudet som betyder grönt. Och kom på mig själv att fundera över hur det skulle vara att ha en liten. Men jag som inte ens vill se mig som vuxen. Hur skulle jag kunna ta hand om en bäbis.

Ni kan vara lugna. Det är bara hormonerna. En period. En sådan där då jag blir mild. Gråtmild. För en film. En låt. Något jag hör på radion. Eller om någon säger något snällt. Jag gråter för allt och för ingenting.

Men som sagt. Bara en period. Snart är jag mitt vanliga jag igen. Jag lovar.