Kroppen bestämde sig för att påminna mig. Om att jag är kvinna. Som om jag skulle ha glömt det? Jag tänkte att Ipren inte hjälper och gick ut på promenad i stället. Om man går fort försvinner det. Nästan. Kroppen blir så fokuserad på alla delar som ska samarbeta för att röra sig framåt att den glömmer bort kvinnligheten. Jag stoppade Madeleine Peuroux i öronen och solen sken.

Plötsligt såg jag rosa små blommor. Undrade vad sjutton det var för vårblomma. Tittade lite närmare och insåg att det var blåsippor. Pastellrosa blåsippor. Kan det vara kalken? Vattnet i huset smakar riktigt äckligt så halten kanske är extra hög? Jag letade efter en blå en, men det närmaste var någon slags neonlila. Är det magenta det kallas? Jag tror det.

Efter en stund började hon sjunga la vie en rose och jag blev ännu lite gladare. Plötsligt kom jag på mig själv med att storle där jag gick. Jag började gräva där bak i huvudet för att komma på vad det egentligen var jag gick och tänkte på, som var så roligt?

Jag vet inte varför jag kom att tänka på just det, men det var en mycket märklig komplimang jag fick under påskledigheten. Eller var det en komplimang? I alla fall. Bror hade varit iväg någonstans och träffat en man i 35års-åldern. "Har din syster vart på radio?" Bror svarade att om det var från Afrika han menade så ja. Och då kom det. Det där som jag inte vet riktigt hur jag skall tolka det. Han sa någonting om att det var bra. Att jag verkade stabil. "En som har vart ute å sett lite" "De e en sån en ska gifta sej me" Hoppsan! Var det positivt eller bara läskigt frågade jag bror. Han svarade att killen hade både fru och barn så att det nog var positivt.

Sen hade jag nästan kommit runt hela rundan. Och kroppen var som vanligt igen. Som de dagar jag inte är kvinna. När jag bara är jag.