Han var där. Två mörka ögon som lyste. Verkligen lyste. Jag har nog ett foto som fångat det. Så intensivt. Så livskraftigt. Det hela var diffust och jag minns inte så mycket längre. När jag vaknade kom jag att tänka på tiden på barnhemmet. Och den lilla pojken jag drömt om. Om att man egentligen inte borde föda fler barn till den här världen. Att det finns så många andra att ta hand om.

Sen kom tårarna. Allt blev så starkt. Jag har aldrig haft en så stark relation till barn förut. Någon annans barn. Men därnere blev det så speciellt. För barnen hade så många mammor och samtidigt ingen. Och jag var en av dem. Jag minns särskilt ett tillfälle.

Calonzo kom framtultandes och gav mig en smällkyss. Mitt på munnen. Sen glittrade ögonen av okynne och han sprang därifrån. Som om han inte visste om det var riktigt tillåtet. Jag skrattade förvånat, för det där hände inte ofta. I alla fall inte före det där tillfället och inte hände det den orinarie personalen. Efter en stund kom han fram igen och la sina små knubbiga, bruna armar runt min hals och det lilla huvudet på min axel. Så plötsligt var han försvunnen igen och det korta ögonblicket var som bostblåst. Och jag satt där på den smutsiga filten på stengolvet. Så lycklig som jag inte varit under hela året. Och samtidigt med en känsla av svek. För jag visste ju att jag skulle lämna dessa barn. Som så öppet visade sin kärlek och tillit till mig. Det kändes som att jag skulle bryta ett förtroende. Som om vi hade en tyst överenskommelse. Och att jag skulle svika den.

Då kom jag att tänka på filmen vi såg i sexan. Om kloning. Paret som ville klona pappan för att få ett biologiskt barn. För att kvinnan kunde inte få barn och att adoptera var otänkbart. Det var så viktigt med det biologiska. Annars skulle det inte vara deras barn sa de. Jag minns hur upprörd jag var. Redan då, som tolvåring.