Tentaperiod är över och nästa tar vid. Puh, frågan är hur det gick. Jag som ägnade hela veckan åt studier på biblioteket känner att det ändå inte är säkert. Varför kan de inte formulera frågorna så att man förstår vad man skall svara? Som stickprov var det. Om specifika saker. Om Churchill. Och jag mindes inte. Var hade jag läst det? Eller var det något föreläsaren nämnde? Inget stort i alla fall. Men så viktigt. Då, i skrivande stund. Oavbrutet skrev jag, i fem timmar. Det gjorde så ont i handen efteråt. Men det borde väl räcka? Jag hoppas det.

Bara några veckor tills det är tenta igen. Sista! Men nu handlar det om internationella relationer. Och jag känner att jag är bra. Att jag trots allt lärde mig något förra året. För det här kan jag ju! Då kan man jobba mer. Det är bra. För hyran ska ju betalas, utan hjälp från csn.

Lillebror blir snart stor. Plötsligt känns det som vi är jämnårga. Konstigt.

Nästa vecka åker kombo till Berlin. Kvar blir jag. det är så tråkigt att bo själv när man egentligen är två. Alldeles tomt i lägenheten och ingen att prata med. Tur att M kommer. Tänk om jag blir ensam hela sommaren?! Då vet jag inte vad jag skall ta mig till. Det är nackdelen med studentstäder. Det blir så fasligt tomt när alla åker hem.

Hur blir hösten? Om inte Stockholm, hur gör jag då? Åka iväg igen kanske? eller läsa ännu en kurs? Det känns onödigt. Blir så mycket lån... Åh, varför får man antagningsbeskeden så sent!

Trots grubbel kommer solen och lyser upp mitt inre. Jag har saknat den. Trots att jag fick så mycket av den i höstas. Kanske för mycket tänker jag när jag hör om all hudcancer som ökar. Men det kanske inte är någon fara? Främst är det kvinnor i femtioårsåldern tror jag de sa. Och jag tänker på mamma. På den lilla tanten vid övergångsstället som visade sig vara hennes gamla klasskamrat. En av de som solade solarium på 80-talet. Nu så rynkig att hon tas för 70 istället för 45.