För första gången tog jag del av en studentexamen utifrån. Sådär riktigt ordentligt alltså. Med matlagning, mottagning, presenter och kramar. Jag insåg att jag inte mindes min egen student särskilt bra. Trots att det bara var två år sedan och jag inte var sådär tappa-minnet-och-sig-själv-full. Det är nog för att det inte är en särskilt viktig händelse längre. Det har hänt så mycket annat som hjärnan verkar mer mån om att lagra. Så många barn som tar upp all plats. De små svarta, föräldralösa och glada.

Men en sak mindes jag. Hur otroligt hungrig jag var efter utspringandet och under hela lastbilsåkningen. Innan jag äntligen kom hem till all mat. Så innan jag begav mig in till skolan hänge jag en banan i ett snöre och en smörgås i ett annat. Istället för blommor fick det bli.

Jag stod där på gräsmattan i sluttningen och väntade på resten av familjen och lillebror som snart skulle springa ut genom dörrarna till kommunens enda gymnasieskola. Jag tittade på skogen och bergen (berg och berg… Fast det är ju inga kullar heller direkt.) som ligger på andra sidan sjön. Sjön som ligger långt nedanför alla backarna. De var vackra. Och jag kände att jag tycker ganska bra om den lilla staden. Egentligen.

Sen hörde jag dialekten. Sådär lite gnällig. Trots att det är västgötska. Inte som i de andra delarna utav kommunen. Som kinnbon, eller skaraborskan. Mer åt boråshållet, fast ändå inte. Och jag kände att jag inte var särskilt ledsen över att ha flyttat. Ifrån den där inskränktheten som jag så stark förknippar dialekten med. Och så kom känslorna av kluvenhet. För jag flyttade inte från inskränktheten. Jag flyttade rakt in i en annan. Den akademiska. För de är precis inskränkta de med. Med sin tro att det vet allt. För att de har läst allt. Som de hemma. Som inte tror att man kan göra nåt om det inte är med kroppen. Hur gör man när man inte passar in? Vare sig i lantmiljön eller den akademiska?

Bananen och smörgåsen togs väl emot. ”Gôtt syrran, jag är så jääävla hungrig!”