Det finns en del politiker som man har lite extra svårt för. Som man helt enkelt inte klickar med. Min relation till Jan Björklund är sån. Därför blev jag så glad när jag snubblade på denna trevliga lilla text. Trevlig är kanske fel ord förresten, men bra var den i alla fall.

När jag först läste om Björklunds utomordentligt fiffiga förslag tänkte jag på den värsta av de Kalle vi hade (ja, vi hade flera stycken) när jag började sjuan. I början fick jag sitta bredvid honom. På ena sidan hade Kalle och på den andra Kalle nummer två. För jag hade ju "en sån lugnande effekt på dem". Sen blev Kalle stökigare och hans pappa fick vara med i skolan varje dag i ett halvår. Inte hans riktiga pappa alltså. Nej, det var familjehemspappan L som satt med. Han var bra, hjälpte oss med matten.

Jag minns också de första dagen i sjuan. Pappa L var med och Kalle var ganska tyst. Tillbakadragen. Eller den gången då Kalles mamma kom och hälsade på. Han var stolt. Som om han äntligen fick visa att han också hade en riktig förälder, precis som vi andra.

Allt det där måste Björklund ha glömt. Det där som finns bakom.

Fast det är förstås, duktiga Lisa slipper ju sitta bredvid bråkiga Kalle om Kalles alkhoholiserade (eller bara frånvarande?) föräldrar sitter bredvid istället. Så skönt!

Vårdysterhet, en B-uppsats, några antagningsprov, lite semester och nån sorts skrivkramp kom emellan. Antagningsbeskeden som kom var positiva, bostadsfrågan är löst och jag är tillbaka!