Det är något visst med träbåtar. Ekan luktade så gott av tjäran. När solen lyste på oss. Båten, M och jag.

Regn Regn Regn. Och jag blir blöt. Ända in i själen. Och trött. I varenda liten vrå av själen blir jag trött.

Men jag tror jag vet hur man torkar torrt. Raggsockar, soffa, filt, en kopp te, en hembakt bulle och En mörts drömmar. Boken alltså, av Stig Claesson. Så får det bli. Det fungerar nog som en stor disktrasa. Att lägga kring hjärtat när det regnar.

Ibland blir man glad av att läsa nyheter! En del verkar lita på forskare. Om de säger nåt så är det så. Då är de bra när forskarna är på min sida. Som idag. Jobba mindre - för miljön. Om man jobbar mindre producerar man mindre så konsumerar man mindre så förstör man miljön mindre. I det långa loppet. Bra! Och jobbar man mindre får man mer tid för sig själv så stressar man mindre så mår man bättre. Inbillar jag mig. Är det inte så? Och om man lever enklare slipper man alla kraven utifrån. Om alla saker man måste ha. Allt man måste göra. Allt man måste hinna med. Suck! Jag ska leva enkelt. För miljön. Och för mig.

Får man verkligen skriva såhär? En argumenterande text mot en person? För det är väl det som det är?

När jag blir klar ska inte skriva så. Jag skall bli en snäll journalist. Även om jag publicerar på ledarsidorna, där den journalistiska etiken inte tycks gälla.

Idag var det tenta. Den sista i kursen. På vägen hem passerade jag biblioteket för att fira att terminen var slut. Med att rösta. När jag kom hem läste jag om att de stora partierna tappar och att de små ökar. Bra! Att Sverige förstått att man kanske inte kan rösta på samma i riksdagsval och EU-val. Att det är två olika saker. Med olika politik. Fast dumt att så få röstar. Men jag tror det ökar i år. För alla jag känner och har pratat med ska rösta. Beror det på att jag lever i en akademisk stad?

För första gången tog jag del av en studentexamen utifrån. Sådär riktigt ordentligt alltså. Med matlagning, mottagning, presenter och kramar. Jag insåg att jag inte mindes min egen student särskilt bra. Trots att det bara var två år sedan och jag inte var sådär tappa-minnet-och-sig-själv-full. Det är nog för att det inte är en särskilt viktig händelse längre. Det har hänt så mycket annat som hjärnan verkar mer mån om att lagra. Så många barn som tar upp all plats. De små svarta, föräldralösa och glada.

Men en sak mindes jag. Hur otroligt hungrig jag var efter utspringandet och under hela lastbilsåkningen. Innan jag äntligen kom hem till all mat. Så innan jag begav mig in till skolan hänge jag en banan i ett snöre och en smörgås i ett annat. Istället för blommor fick det bli.

Jag stod där på gräsmattan i sluttningen och väntade på resten av familjen och lillebror som snart skulle springa ut genom dörrarna till kommunens enda gymnasieskola. Jag tittade på skogen och bergen (berg och berg… Fast det är ju inga kullar heller direkt.) som ligger på andra sidan sjön. Sjön som ligger långt nedanför alla backarna. De var vackra. Och jag kände att jag tycker ganska bra om den lilla staden. Egentligen.

Sen hörde jag dialekten. Sådär lite gnällig. Trots att det är västgötska. Inte som i de andra delarna utav kommunen. Som kinnbon, eller skaraborskan. Mer åt boråshållet, fast ändå inte. Och jag kände att jag inte var särskilt ledsen över att ha flyttat. Ifrån den där inskränktheten som jag så stark förknippar dialekten med. Och så kom känslorna av kluvenhet. För jag flyttade inte från inskränktheten. Jag flyttade rakt in i en annan. Den akademiska. För de är precis inskränkta de med. Med sin tro att det vet allt. För att de har läst allt. Som de hemma. Som inte tror att man kan göra nåt om det inte är med kroppen. Hur gör man när man inte passar in? Vare sig i lantmiljön eller den akademiska?

Bananen och smörgåsen togs väl emot. ”Gôtt syrran, jag är så jääävla hungrig!”

Tentaperiod är över och nästa tar vid. Puh, frågan är hur det gick. Jag som ägnade hela veckan åt studier på biblioteket känner att det ändå inte är säkert. Varför kan de inte formulera frågorna så att man förstår vad man skall svara? Som stickprov var det. Om specifika saker. Om Churchill. Och jag mindes inte. Var hade jag läst det? Eller var det något föreläsaren nämnde? Inget stort i alla fall. Men så viktigt. Då, i skrivande stund. Oavbrutet skrev jag, i fem timmar. Det gjorde så ont i handen efteråt. Men det borde väl räcka? Jag hoppas det.

Bara några veckor tills det är tenta igen. Sista! Men nu handlar det om internationella relationer. Och jag känner att jag är bra. Att jag trots allt lärde mig något förra året. För det här kan jag ju! Då kan man jobba mer. Det är bra. För hyran ska ju betalas, utan hjälp från csn.

Lillebror blir snart stor. Plötsligt känns det som vi är jämnårga. Konstigt.

Nästa vecka åker kombo till Berlin. Kvar blir jag. det är så tråkigt att bo själv när man egentligen är två. Alldeles tomt i lägenheten och ingen att prata med. Tur att M kommer. Tänk om jag blir ensam hela sommaren?! Då vet jag inte vad jag skall ta mig till. Det är nackdelen med studentstäder. Det blir så fasligt tomt när alla åker hem.

Hur blir hösten? Om inte Stockholm, hur gör jag då? Åka iväg igen kanske? eller läsa ännu en kurs? Det känns onödigt. Blir så mycket lån... Åh, varför får man antagningsbeskeden så sent!

Trots grubbel kommer solen och lyser upp mitt inre. Jag har saknat den. Trots att jag fick så mycket av den i höstas. Kanske för mycket tänker jag när jag hör om all hudcancer som ökar. Men det kanske inte är någon fara? Främst är det kvinnor i femtioårsåldern tror jag de sa. Och jag tänker på mamma. På den lilla tanten vid övergångsstället som visade sig vara hennes gamla klasskamrat. En av de som solade solarium på 80-talet. Nu så rynkig att hon tas för 70 istället för 45.

Han var där. Två mörka ögon som lyste. Verkligen lyste. Jag har nog ett foto som fångat det. Så intensivt. Så livskraftigt. Det hela var diffust och jag minns inte så mycket längre. När jag vaknade kom jag att tänka på tiden på barnhemmet. Och den lilla pojken jag drömt om. Om att man egentligen inte borde föda fler barn till den här världen. Att det finns så många andra att ta hand om.

Sen kom tårarna. Allt blev så starkt. Jag har aldrig haft en så stark relation till barn förut. Någon annans barn. Men därnere blev det så speciellt. För barnen hade så många mammor och samtidigt ingen. Och jag var en av dem. Jag minns särskilt ett tillfälle.

Calonzo kom framtultandes och gav mig en smällkyss. Mitt på munnen. Sen glittrade ögonen av okynne och han sprang därifrån. Som om han inte visste om det var riktigt tillåtet. Jag skrattade förvånat, för det där hände inte ofta. I alla fall inte före det där tillfället och inte hände det den orinarie personalen. Efter en stund kom han fram igen och la sina små knubbiga, bruna armar runt min hals och det lilla huvudet på min axel. Så plötsligt var han försvunnen igen och det korta ögonblicket var som bostblåst. Och jag satt där på den smutsiga filten på stengolvet. Så lycklig som jag inte varit under hela året. Och samtidigt med en känsla av svek. För jag visste ju att jag skulle lämna dessa barn. Som så öppet visade sin kärlek och tillit till mig. Det kändes som att jag skulle bryta ett förtroende. Som om vi hade en tyst överenskommelse. Och att jag skulle svika den.

Då kom jag att tänka på filmen vi såg i sexan. Om kloning. Paret som ville klona pappan för att få ett biologiskt barn. För att kvinnan kunde inte få barn och att adoptera var otänkbart. Det var så viktigt med det biologiska. Annars skulle det inte vara deras barn sa de. Jag minns hur upprörd jag var. Redan då, som tolvåring.