Specialvisning i skolan idag. Av Erik Gandinis Videocracy. Efteråt kom han in och vi fck diskutera. Det var en bra film. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Egentligen är det vidrigt med hela fenomenet men vi skrattade ändå. Åt de näst intill nakna flickorna som åmade sig inför kameran. TV-producenten som hyllade Mussolini. Den unge Corona som fotade kändisar i obekväma situationer för att sedan sälja bilderna. Men inte till pressen, utan till kändisarna själva. En modern Robin Hood (som yar från de rika och ger till sig själv) enligt honom själv. Jag skulle nog säga utpressning. Ibland kändes det som ett skämt. Kan det verkligen vara sådär?

En Italienska i publiken verkade lite stött. Sa att hon inte var Berlusconianhängare men att det faktiskt inte var hela Italien. Nej inte hela Italien kanske, men en stor majoritet av medierna. Och det är det som gör landet så intressant. En censur som finns utan att landet är diktatur eller rent odemokratiskt. Tutt-tv är normal-tv. Och att premiärministern äger medierna ses inte som något märkligt. Det var ju det han vann valen på! Att göra med landet så som han gjort med sina företag. Men det värsta är egentligen inte Berlusconi. För när han är borta, försvinner tutt-tv då? Svårt att tänka sig. Men kanske kan de först då börja reformera den. Så att man på sikt slipper få ont i magen på grund av de extrema och vidriga könsstereotyper som basoneras ut?

Först var det tenta, sedan utvärdering. I grupp. Jaha, tänkte jag. Hur blir det diskussion med 100 personer i samma rum? Det blev det. Punkt för punkt avhandlades.

Så kom vi till punkten genus. En tjej räcker upp handen och säger att hon tycker att föreläsarna talat med ett genusperspektiv ganska okej men att litteraturen varit katastrof. Endast en kvinna bland författarna. Då kommer repliken "Men alltså, jag tycker inte det är så viktigt. Jag märker i alla fall inte skillnad om det är en kvinna eller man som skrivit". Suck. Så säger Nissen (han den där som alltid pratar. Rätt ut och som allt han säger är en självklarhet) "Men det kanske är skillnad på språket? Men Hirdman har väl redan poängterat det, hon är ju in feministsvängen har jag hört" SUCK IGEN. Den kloka tjejen räcker upp handen och försöker förklara vad hon menat när hon pratat om kurslitteraturen. Nissen avbryter henne och säger nåt annat intelligensbefriat. I en något aggressiv ton. Då blir hon arg och säger att hon faktiskt pratade och han gärna fick vara tyst tills hon pratat klart. BRA! Och jag suckar. Åt att det alltid är samma sak. Samma diskussion. En diskussion som slutar handla om det den skulle. En man i försvarsposition. (Varför då? Det är ju ingen som sagt att det är hans fel. Kritiken var ju riktad mot kursansvarig) Och jag undrar varfär det ska vara så svårt? Inte är det för att män och kvinnor skriver olika som vi vill ha mer litteratur skriven av kvinnor. STRUKTUREN. Det är ju den vi vill ändra på! Att kvinnor alltid är underrepresenterade i  universitetsvärlden. I det här fallet i kategorin litteraturförfattare.

Att det skall vara så svårt för dem att förstå.

Jag såg den unge mannen ganska tidigt. Anade att han kanske kollade in mig lite extra. Men var inte säker. Kvällen gick och dansgolvet blev fullt. Vi dansade och jag hade riktigt kul. Så dyker han upp. Försöker dansa sig in i vår grupp. Men jag vill inte. Han har inte sagt ett ord. Bara tittat. Och inte på något charmigt sätt. Då behöver han väl inte släppas in? Jag tänker att han går nog stax om vi ignorerar honom. Det brukar fungera. Så jag fortsätter att dansa med ryggen mot. Tror att han försvunnit när jag plötsligt känner en hand på vardera höften. Jag slår bort dem och går raskt över till andra sidan. Borde jag skällt ut honom? Jag tror det. Vänt mig om och sagt att det är min kropp och att jag bestämmer vem som får ta på den. Men jag blir alltid så paff varje gång att jag tappar orden. Jag dansade några danser till och gick hem. Det var inte roligt längre.

Att det skall vara så svårt att förstå det. Att min kropp är MIN och ENDAST min. Att det skall vara så svårt att respektera mig.

Byn jag är uppvuxen i är liten. Men jag har nog egentligen aldrig sett den som SÅ liten. (Kanske för att jag inte kan alla namnen. Inte vet vilka som bor överrallt) Tills häromdagen. Jag gick in i föreläsningssalen och satte mig. Folk strömmade in och snart var vi närmare 140 samlade. Hela klassen. Hela byn? Det slog mig att hela byn hade kunnat vara min klass. De hade fått plats där allihopa. Och plötsligt kändes byn väldigt liten med sina 140 invånare.

En gång om året fyller man år. Då får man saker. Oavsett om man bett om det eller inte. Efter årets bemärkelsedag börjar jag inse något slags tema bland presentarna. Jag börjar ana att ett av mina intressen har vuxit sig allt starkare under åren. Och att omgivningen snappat upp detta. Äppelkompott, blåbärsrepa, mixerstav, blåbär, rabarber, en flaska vin, äggkoppar, våffeljärn, te, marmelad, honung från orsa, en vegetarisk kokbok. Och en akvariefisk. Men den tänker jag inte äta.

En ingift släkting påstår att det ligger i generna, att vi är likadana allihop. Och jag som bara är 21, vart skall detta sluta?

Nu skall jag gå och köpa mig en svampkniv för att utforska skogarna häromkring. Har hört ryktas om att det finns svamp i närheten.

Äntligen! Jag är tillbaka. På favoritbiografen. Fyris. Jag undrar om den lilla salongen var såndär porrbiograf för länge sedan. Det känns lite så. Med de djupa, bakåtlutade, breda och röda plyschfåtöljerna. Fast kanske inte ändå. Jag tänker på parsofforna. Inte tar man med sig kärestan om man skall på porrbio?

Augustilunch i Rom var kvällen titel. Jag skrattade nog hela filmen igenom. Om man tycker om Rom och om man tycker om gamla tanter så tycker man om filmen. Så enkelt är det. Nästa sommar ska jag söka jobb inom vården igen. Jag saknar ålderdomshemmet!

Det går tre filmer till just nu. Bra tror jag att de är allihop. Och det kommer fler. Vad kostar ett årskort?

Jag har fått några kommentarer som rör mitt volontärutbyte.Och jag tänkte försöka besvara frågorna genom ett inlägg.

Organisationen jag åkte med var IKU - Internationellt KulturUtbyte. Kolla in deras hemsida www.iku.nu

Totalt lade jag ut mellan 25-30 000 kr för de fyra månader jag var borta. 

Hoppas att ni somställt frågor och verkat sugna på att åka verkligen lyckas komma iväg. För finns det nåt bättre sätt att uppleva världen än genom att bo hos en värdfamilj och arbeta med samma saker som likalbefolkningen gör? nej, jag tror inte det!

 Lycka till!

Fösta riktiga skoldagen. Med föreläsning och introduktion och sånt där. Eleverna trillar in och sätter sig. Just det. På varannan bänk och gärna längst ut på raden. Så att man måste kliva över och in, emellan. Typiskt svenskt tänkte jag. Att vi alltid gör såhär.

Två klasser på samma delkurs. 140 elever. Största salen på institutionen. Ändå så räcker inte platserna.

Efter pausen ska vi in igen. Alla gör precis som första gången. Och jag kan inte låta bli att fnissa. För den här gången visste vi ju att antalet platser var för få. Men är det inte väldigt svenskt? Att hålla på sin integritet och det peronliga avståndet in i det längsta? Så länge att det bara blir fånigt. Och korkat.