Ny termin. Ny kurs. Ny institution. Ny föreläsare.

Första föreläsningen idag och jag tänkte att vart skall detta sluta. Mannen i den gräsligt rosa slipsen med ränder i pastelligr rött, grönt, blått och orange. Måste han förresten ha slips? Och skjorta och kavaj? Ja till och med den där lilla trekantiga näsduken som sticker upp ur bröstfickan. I matchande lila.

Men det tog sig. Han tog sig. Och jag tog tillbaka alla onda tankar om fåniga färger. För han var bra. Jättebra! Om man skall prata om och citera Platon i två timmar behöver man anstränga sig lite. Det gjorde han.

Det var yngste broderns matdag idag och vi skulle laga canelloni. Och jag blev förvånad. Över hur mycket som hänt med honom under hösten. Han bara gjorde och allting flöt på. Nästan helt komplikationsfritt. Medan jag strödde på osten började bror att diska för att sedan sopa hela köket. När lärde han sig detta? Så var det inte innan jag for.

Men mest förvånad blev jag ändå när denne inbitne köttätare smakade på spenatröran och sedan kläckte ur sig (eller snarare mumlade, grymtade fram det) "Det här var ju skitgott ju" Som att det inte skulle vara det!

Äldste lillebror berättade häromdagen om alla flickor som bokstavligen hänger som klasar runt halsen på den yngre brodern. Och jag börjar förstå varför. Kanske är det inte enbart fotbollsspelandet som lockar?

Här är förresten receptet. Fast man behöver inte göra precis. Det går jättebra med vanliga lasagneplattor och fryst spenat. Och den där pastasåsen förstod jag inte mycket av. Vi gjorde en egen i stället. På krossade tomater och svarta oliver. Och vi hade inte tillräckligt med ost heller. Så vi blandade i lite fetaost.

Canelloni med spenat och ricotta

4 port

• 1 gul lök
• 2 vitlöksklyftor
• 8 marinerade soltorkade tomater
• 150 g färsk spenat
• 1 msk olivolja
• 250 g ricottaost
• salt och peppar
• 2 msk hackad oregano eller timjan
• 200 g färska lasagneplattor
• 1 burk pastasås med oliver, ca 400 g
• 1 dl riven parmesanost

1. Sätt ugnen på 225°

2. Skala och hacka lök och vitlök. Skär tomaterna i bitar.

3. Fräs lök, vitlök och spenat i oljan så att det mjuknar och vätskan kokat in. Ta stekpannan från värmen och rör ner tomaterna och osten.

4. Häll knappt hälften av pastasåsen i en ugnssäker form. Skär lasagneplattorna i ca 12 cm långa bitar. Lägg ut fyllningen som en sträng mitt på plattorna. Rulla ihop och lägg rullarna med skarven nedåt i formen. Häll resten av pastasåsen över rullarna och strö på osten.

5. Sätt in formen mitt i ugnen ca 20 minuter.

6. Servera Canellonin med sallad

Jag läste ett inlägg som moster skrivit. Här

Sedan skrev jag en kommentar som blev så lång att den knappt fick plats. Och då bestämde jag mig för att skriva den här istället.

Problemet är. Att en migrationsminister som inte själv kommit till ett främmande land - utan språk och utan att bli välkomnad på ett bra sätt - aldrig kommer kunna ha den riktiga (och så viktiga) empatin och förståelsen. Inte ens om han skulle få för sig att verkligen, verkligen försöka.

Och så länge det bara är vita högutbildade (för de andra högutbildade som kommit från långtbortistan får bara köra taxi i vårt fina land) män (oftast) som blir ministarar i sådana här frågor kommer de nyanlända behöva fortsätta att be om hjälp. Med brev som är skrivna så att inte ens svenskar som varit svenskar hela livet förstår. Eller med telefonsamtal om blodprov. Det är sorgligt.

Och jag skäms. När kenyanerna glatt förklarade att Sverige minsann är ett bra land. För vi tar emot alla! Vad skulle jag svara då? Javisst, du är välkommen! Men förvänta dig inte att arbeta med vad du är utbildad till. Nej, förvänta dig taxijobb, och städjobb och andra lågavlönade jobb. En städerska är inte mindre värd, men hon har på tok för dåligt betalt. För att städa upp andras skit.

Det har varit den varsta veckan har. Verkligen. Magen har kranglat. Mum gjorde mig oerhort besviken. Jag blev ranad. Den lilla fagelungen. Ja, fasligt mycket pa en gang. Men anda ar jag pa stralande humor. Anda skillnaden ar att jag inta har panik over att jag maste aka hem. Det ar snarare manniskorna har som har panik over att jag lamnar dem. Mama Christine grat nastan idag. Hon vill adoptera mig. Men jag kan alltid komma tillbaka. Och det vet jag att jag kommer att gora. Det har jag lovat Mama. Vi ar vanner igen. Om man ar spikrak mot henne ar det inga problem. Hon forstod mig och bad om ursakt. Allt handlar om kommunikation. Alltid.

Igar blev vi ranade. Fem vita tjejer. Mitt emellan Mombasa road (stor som en motorvag) och sakerhetsgrinden till courten. Vi skulle halsa pa Almuth och Jordan i deras nya lagenhet och klockan var nagonting mellan 7 och 8 pa kvallen.

Plotsligt kommer en man fram och fragar vart vi ar pa vag. Vi svarar inte och han tar tag i en vaska. Plotsligt ar de fyra man som river och sliter i matkassar och vara vaskor. Amelies ranare var tamligen trevlig och forklarade att hon inte behovde vara radd. "I dont want to fuck you". Han var bara intresserad av pengar och mobiltelefonen. Han behovde det till sina barn sade han. Hon kunde till och med forhandla sig tillbaka sitt SIM-kort. Min ranare var lite mer brutal och tog allt. Oturligt nog hade jag pass och VISA-kort med mig. Det brukar jag inte ha, men eftersom vi hade en heldag i stanhadejag dem med mig. Borta med vinden och jag borde vara hyperstressad nu. Konstigt nog inte alls. Inte det minsta. Jag var inte ens radd for ranarna! De var sa oproffessionella och det var uppenbart att de inte hade annat an mat och pengar i tankarna. Jag vantar pa chocken och vi far val se om den kommer.Kanske var min hjarna sa installd pa att bli ranad. Inte for att jag forvantade mig det, men manga av volontarerna har blivit av med bade tva och tre telefoner. Och om man inta laser in sig i sitt hus sa kommer man forr eller senare bli ranad i detta land. Och som sagt, de ar mest intresserade av telefonen, pengarna och om du har nagot atbart. De gor det for overlevnad. Inte som i sverige. Mer som ett fritidsintresse. Med kickar och extra fickpengar.

Jag hade bara lite extra otur som hade de andra sakerna med mig. Och kameran. Sa jag far mala tavlor till er dar hemma istallet.

Kanske skulle vi inte ha gatt dar, men det var ett svarbedomt fall. Omradet ar lugnt i kenyanska matt och standarden hog. Men saklart kan man aldrig vara nog forsiktig och kanske borde vi tagit taxi. Fragan ar om det hade hjalpt. Efter att ha pratat med grannen idag pa morgonen insag vi att det kanske inte hade spelat nagon roll. Det ar en liga som opererar i omradet.

Tiden narmar sig sitt slut. Nastan varje dag far jag fragor som: Varfor aker du? Maste du aka? Kan du inte boka om din flight, atminstone fira jul och nyar med oss. Och ja, det later lockande. Jul med familjen och den lilla nyfodda. Nyar med alla fina manniskor jag mott. Idag nar jag gich till internetcafeet kande jag mig sa tudelad. Visst langtar jag efter Sverige. Men mest manniskorna. Inte landet i sig sa mycket. Och definitivt inte den kalla atmosfaren som jante-lagen for med sig. Och ibland kanner jag mig tryggare har. Har har jag en sysselsattning. En bostad. Ett liv. I sverige har jag bara ett liv. Det sociala. Det stressar mig.

Paul pa internetcafeet har spelat halleluja med leonard Cohen tre ganger. for mig nu. Han ar bra. Jag skall ge honom nagot innan jag aker. Han ordnar sa mycket hela tiden. Servar och har sig. Och billigt ar det med. 10 ore i minuten. Och spelar bra musik. Nu ar det Jamie Cullum. Och jag tanker pa A som hade spelning i min stad i veckan. Ibland ar det Counting Crows. Och tankarna far ivag till M. Och pa var lat. Jag saknar min musik!!!

Igar pa matatun till jobbet pratade jag och Serena oavbrutet. Som vanligt. Tva personer som ar ovanligt pratglada kan bara inte vara tysta. Sarskilt som den ene ar tamligen nyforalskad i var host-bror. Serenas italienska accent gar det inte att undvika. Hon larde sig engelska under ett ar i australien. Vid 25 ars alder. Lite forvanade blev vi darfor over den medelaldersman som pockade pa var uppmarksamhet. Han tittade pa oss och sa tack. "Tack! Tack sa jattemycket for att ni rostade pa Obama" Det ar verkligen det viktigaste som hant har i landet sedan oroligheterna lade sig i mars. Han sag verkligen uppriktigt tacksam ut. Och han ville verkligen fa det sagt. Fa saga tack.

Nu skall jag ga hem. Och ta en konflikt. Jag tror att jag lkart mig att inte vara fullt sa radd for konflikter sedan jag kom hit. Eller sa ar det bara for att det inte galler min familj eller de personer jag umgas med dagligen.

Det galler Mama. Hon blev farmor i tisdags. Hon akte in till sjukhuset for att se babyn. Och blev kvar. Nar jag lamnade huset idag var hon fortfarande inte hemma. Hon lamnade med orden: Kan du lamna 100 ksh till Lauretta? Till kvallsmaten?

- Nej det kan jag inte. Jag  har bara 150 och de behover jag nar jag skall ta mig hem fran stan i eftermiddag.

Jag var arg. For att hon tog forgivet att jag skulle betala nar hon inte har pengar. Hon fragade redan i mitten av manaden om nagon av oss kunde lana henne 2000 ksh. Och vi fragade oss vart de 13 500 hon far varje manad for oss fran organisationen tagit vagen. Sedan sade vi ingenting. Ett tyst nej.

Eftersom hon inte lamnade nagra pengar var jag tvungen att betala. Kirsten hade inga kontanter ute. Och Serenas kort funkade inte. Mat maste vi ju ha. Nu har jag betalat varje dag. Och skulden vaxer. Det konstiga ar att det har kostat ungefar 600 ksh (60 kr) att foda fyra personer i fyra dagar. Sa vart sjutton har hon gjort av mina matpengar? Det skall hon fa svara pa. Och stackars Lauretta. Hon vill inte be om pengar sa hon ar tyst. Igar lod konversationen sa har:

-Vad blir det till middag?

-Ughali... (mjol som kokas med lite vatten till en fast deg)

-Och gronsaker?

-Nej, jag vet inte...

Jag mindes stuvningen foregaende kvall som varit mest redning och gick ut i koket. Totalt rensopat. Sedan gick jag upp ocg hamtade penga.

-Ta de har och kop gronsaker for.Nu ar din mor skyldig mig 500.

Oj, det blev langt.

Ja som en liten fagelunge sag han ut. En oskyddad liten fagelunge.Och jag fick ont i magen. Hela dagen satt det i.

Det var lunch och plotsligt borjade barnen uta pa garden sjunga. "Karibu Karibu" (valkommen, valkommen) De gor det alltid nar vi kommer pa morgonen nar de har lov, men denna vecka har det varit tyst. Det borde alltsa innebara att det var en ny baby som anlant. Och ja, polisbilen stod pa garden och en medelalders kvinna klattrade ut ur bilen med ett bylte i famnen.

Verena var den av volontarerna som tog emot honom.Serena tog honom till sjukhuset. Den uppskattade aldernar tre veckor. Vikten 1.75 kg.1.75 kg!!!!!! Kan ni forestalla er? Han ar bara skinn och ben. Som en liten fagelunge som inte kan flyga och fallit ur sitt bo. Men en riktig kampe. Kvinnan som kom med polisen hade hittat honom i rannstenen. Eller om det var en latrin. De bedomde att han varit utan mat narmare en vecka.

Jag som forfaras varje gang ett nytt barn kommer, hur kan man lamna sitt barn? Nu kanner jag mig oerhort tacksam over att de lamnar barnen till oss. Direkt. Innan barnet hunnit fasta sig vid modern for mycket. Som Caleb. Sex manader var han nar han kom. Och ja, problem har han. Det ar uppenbart. Tycker vi. Enligt skoterskorna ar han lat. Jag kallar det apatisk.

Det ar nastan som den dar roliga mailadressen. Till radions program. spraket.se.

Igar anlande D fran sverige. Han semestrar har i tva veckor och jag bjod in honom pa chapatis. Det var trevligt men jag blev glad nar de andra anlande, sa att jag kunde prata engelska igen. Behover inte tanka sa mycket da.

Idag halsade han pa en stund pa bernhemmet. Huckle och forklade kladde honom. Efter jobbet blev det kaffe pa tuskeys. de har riktigt kaffe. Inte sant dar man blandar med vatten. Och som bekant saknar man det man inte har. Dagar man ar extra trott tenderar att bli kaffedagar. Det ar extra gott da. Nar jag foljde honom till bussen hade jag precis mott Paul fran internetcafeet. Jag borjade beratta for D om honom. Och han svarade pa svenska som om han inte markte att jag pratat engelska med honom. Jag bytte sprak och vi motte kvinnan utanfor Uchumi som alltid ber mig kopa mat at henne. Jag svarade nej tyvarr som vanligt och borjade forklara nagot om kvinan for D. Pa engelska. Saklart. Jag kan verkligen inte prata svenska problemfritt.