Idag ska jag sluta anpassa mig. Inte hela tiden i alla fall. Och till allt och alla.

Som en kamelont som smälter in i omgivningen. Som inte gör för mycket väsen av sig. Stör deras vanor och rutiner. Anpassar sig så att livet skall flyta på med så lite komplikationer som möjligt. Så att vardagen skall gå ihop.

Bland kvinnor fungerar det bra. Vi har alla lärt oss att anpassa oss efter omgivningen (patriarkatet?). Uppfostrats till det. Förmodligen omedvetet.

Bland män blir egenskapen till en nackdel. Vart går gränsen mellan att anpassa sig och att bli utnyttjad?

Egentligen är det väl ingen dålig egenskap? Att vara flexibel och anpassningsbar gillar arbetsgivaren. 

Jag skall bara akta mig för att anpassa mig för mycket. De måste ju få tänka själva. Utan att jag har anpassat bort situationen.