Indokina. Sent 1920-tal. Hon är ung och vit. Han mer än dubbelt så gammal. Och asiat. Han är rik, hon fattig. Ett förhållande dömt innan det ens är påtänkt.

Deras möten sker i hemlighet. Bakom låsta dörrar i ungkarlsrummet hans far inrett åt honom.

Jane March är vacker med sin lilla röda mun och jag funderar på om jag sett något så passionerat på film förut. Något så äkta.

Inte konstigt att scenerna skapade rubriker i USA och England. "Gör de det på riktigt" undrade man.

Filmen är efter Marguerite Duras självbiografiska roman. Finns samma glöd i den? Kanske passar den som lättsmält sommarläsning. Eller klassas den som "tantsnusk" kanske.