Jag läste ett inlägg som moster skrivit. Här

Sedan skrev jag en kommentar som blev så lång att den knappt fick plats. Och då bestämde jag mig för att skriva den här istället.

Problemet är. Att en migrationsminister som inte själv kommit till ett främmande land - utan språk och utan att bli välkomnad på ett bra sätt - aldrig kommer kunna ha den riktiga (och så viktiga) empatin och förståelsen. Inte ens om han skulle få för sig att verkligen, verkligen försöka.

Och så länge det bara är vita högutbildade (för de andra högutbildade som kommit från långtbortistan får bara köra taxi i vårt fina land) män (oftast) som blir ministarar i sådana här frågor kommer de nyanlända behöva fortsätta att be om hjälp. Med brev som är skrivna så att inte ens svenskar som varit svenskar hela livet förstår. Eller med telefonsamtal om blodprov. Det är sorgligt.

Och jag skäms. När kenyanerna glatt förklarade att Sverige minsann är ett bra land. För vi tar emot alla! Vad skulle jag svara då? Javisst, du är välkommen! Men förvänta dig inte att arbeta med vad du är utbildad till. Nej, förvänta dig taxijobb, och städjobb och andra lågavlönade jobb. En städerska är inte mindre värd, men hon har på tok för dåligt betalt. För att städa upp andras skit.

 

Moster

8 januari 2009 18:09

Jamen, va kul att kommit igång här igen!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att fartyg kapas kan jag förstå. Utländska trålare konkurerar ut lokala fiskare som får svårt att försörja sig. Så är det på västsidan av kontinenten. Och då och då skrivs det även om orsakerna till pirateriet utanför Somalia.   Att turister blir...

Det är en park mellan mig och havet. Det är två hav mellan mig och dig.   Bli inte kvar, är du snäll. ...

Här...   ... pratar man om vädret. Mycket och ofta. ... har nästan varje hus en bastu. ... säger man inga istället för inte (Tex. Det blev inga så bra det här). ... frågar man inte vad man heter utan "vems flicka är du?" ... är människorn...

Jag städade skrivbordet och fann ett litet paket. En bunt kartongbitar, prydligt ihopsatta med ett gummiband. Ett kinesiskt pussel som jag fick för några veckor sedan av en man utan minne.   Han kom fram till oss på cafét och bad om några minuter...

De stora bruna ögonen tittade på mig. Som om de kunde se rakt igenom mig. Den knubbiga lilla handen pekade ut genom fönstret där han satt på knä i sätet. Bussen skumpade till och jag vaknade. Det knöt sig i magen. Sätet bredvid mig var tomt. Det som ...