Ta medborgarskapet från kriminella svenskar med i så fall! Var min första reaktion. Sen tänkte jag att det kanske var bäst att läsa det. De kan väl ändå inte mena allvar? Och nej inte riktigt så mycket allvar. Men bra nära. För det gällde inte alla kriminella invandrare. Bara vissa. De som fuskat med identiteter och papper och sådant. Och jag läste och läste. Och blev argare och argare.

Sedan började jag läsa en annan artikel. Då var socialdemokraterna med och lekte också. Är nya moderaterna samma sak som socialdemokraterna numera tänkte jag? Men nej! Tack och lov. Moderaterna föredrar piska. Socialdemokraterna tror på anvisningar utan tvång. Det är trots allt inte riktigt samma sak.

”Både Socialdemokraterna och Moderaterna vill begränsa asylsökandes rätt att bosätta sig var de vill”. Jaha, tänkte jag. Ebo kritiseras. Integration bla bla bla. Moderaterna vill slopa ersättningsstöd om man inte bosätter sig på överetablerade orter. Va?!

Om inte de inte får rätt att bestämma vart de vill bo, hur blir det då? Skulle de bo i Danderyd? Lidingö? För att integrera. Blanda kulturer. Skapa förståelse. Nej, för så höga är inte bidragen. Bidragen räcker till en lägenhet i Rosengård, det vet jag. Blir det blandat då? Lite grann kanske. Men inom de områden där det verkligen behöver blandas? Nej.

I min hemkommun har vi väldigt få hemlösa. Fram till nyligen nästan ingen tror jag. Kanske skulle Stockholm placera ut sina hemlösa över landet då? Så att belastningen på kommunen fördelas lite? Nej just det ja, de är ju födda i Sverige. Det är ju en rättighet att bo vart man vill i landet. Så kan man ju inte göra. Inte tvinga.

Om jag kom ny till Sverige. Till ett kallt Sverige där de lever i sin egen bubbla och bara har tid för sina närmaste och knappt det. Till ett Sverige där man sätter sina gamla på hemska hem. Där man inte tar hand om sin familj. Där man inte tar hand om varandra. Då skulle jag inte vilja bo vart som helst. Jag skulle gladeligen flytta till ett ”överbelastat” område. Där min kultur finns. Där jag finns. Annars skulle jag dö, inombords. För man kan inte bara plocka bort sin identitet.

Jag försökte vänja mig vid smutsen. Trngseln. Att folk alltid pratade med mig, fast jag inte ville, orkade, kände för det. Men det var svårt. Det tar tid. Att glömma sitt hemland.

Hade jag dessutom inte kommit hit, till Sverige, frivilligt utan med fruktan för mitt liv. Eller för att maten tagit slut. Min åker hade blivit öken. Ja, då hade jag ännu hellre bosatt nära mina egna. För vi delar upplevelser. Kanske kan jag hitta någon där. Någon som förstår mig.

Sen läste jag om varför. Varför de plötsligt blivit så onda. I mina ögon. Och jag tänkte men herregud, vart är det hela på väg egentligen?! Så man inför restriktioner för att inte förlora väljare till Sverigedemokraterna?

Vad är politik? Som ett företag? Där vi hela tiden måste maximera, väljare och partistöd. Så att vi kan höja våra löner? På bekostnad av människor som tvingats lämna sina hem på grund av vår livsstil?

Då är det väl vår förbannade plikt att ta emot dem med öppna armar?!