Först tänkte jag. Jaha, ännu en svensk ungdomsfilm. Kanske sådär eller? Sen kom jag ihåg boken. Mindes att jag sträckläste den som 15-åring och grät. Kanske vore den nåt ändå?

Det var den. Den var inte helt som jag mindes boken, men det gjorde ingenting. Jag blev inte irriterad. Den var bra. Riktigt bra. I salongen fanns omkring 25 personer. Och jag hörde snyftningar överallt ifrån. Inte ett öga torrt. Och ja, scenerna var starka. Och äkta. Och jag mindes varför jag tyckte så mycket om boken.

För den var äkta. Det var inte någon liten hästtjej som får rida favorithästen och dessutom blir ihop med snyggaste killen i stallet. Och det var inte flickan som blev ihop med killen hon spanat på i korridorerna. Eller någon annan kärlekshistoria som man ändå inte tror på när man går i högstadiet. Särskilt om man inte hör till ”rätt” gäng. De som håller på med killar och sånt. Jag minns att det var just det jag tyckte så mycket om boken för.

På vägen hem skulle jag och kusin promenera en bit till nästa busshållplats. Det var ju så kallt att stå och vänta. Vi mötte två unga män. Kanske 24-25. De tittade på oss. Liksom hajade till. Jag hörde att gutturalt ljud som kan ha betytt något i stil men ”men hej!”. Sedan kom det. Ett svagt ljud. Ett försök till busvissling. Jag tänkte att det kanske inte var så lätt att vissla när det är kallt och man är full? Läpparna kanske inte hänger med riktigt då? Men vem visslade de på? Oss båda? Eller mig? Eller kusinen? Det är trots allt några år mellan oss. Hon 14 och jag 20. Kanske såg vi lika gamla ut där i mörkret? Kusin tyckte det var lite läskigt. Om de var 10 år åldre än henne.

Sedan hördes ett brak. Och vi vände oss om. De två männen hade två andra vänner i släptåg en bit bakom sig. Nu låg den ene av dem upp och ner i en snödriva. Benen stack rakt upp och han sprattlade lite för att komma på fötter igen. Och jag tänkte att nej, det är nog svårt att busvissla när man är full.