Ikväll jobbade jag. Serverade hos en ovanligt fin familj. En sådan som rör sig högst upp. I toppen. Jag kände igen varje namn. Men kunde inte placera. Inte alla i alla fall.

Fördrinken var bullrig och de pratade sådär fint. Med lååånga eeen och utan att öppna munnen ordentligt. Liksom släpigt. Två glas champagne och fyra glas vin senare kunde jag inte höra alls.

Det delades ut böcker. Om kommunismen. Kommunismens baksida förstås.

”Vi måste alla läsa om kommunismens faror!” Det var värden.

Senare under kvällen kom ett tal. Bejublat. Med skämt om finanskrisen. Och jag tänkte att ja, ni kan ju skämta gott. För ni har era pengar i tryggt förvar. Kanske i ett skatteparadis? Ni är i alla fall inte anställda på den bilfabrik som tillverkat er fina taklösa bil. Nej, skratta ni åt finanskrisen som inte tycks märkas av.

”Vi fick kork i vinet. Det första glaset var bra men det här senaste var det kork i” Först förstod jag knappt. Det var ju det där med artikuleringen. Och vinet. I kombination.

Jag bet ihop, log och bad om ursäkt. Jag kunde ju inte berätta att det faktiskt var värden som öppnat vinflaskorna. Allihop. Med sin super-avancerade-special-vinöppnare-i-eget-etui.

”Inget efterrättsvin, men gärna lite rött. Utan kork” Och så ett litet överlägset skratt. Jag bet ihop igen. Och gick genast iväg för att hämta mer av det röda.

”Finns det ingen sopsortering” frågade jag K. Men nej, och jag tänkte på invandrarna. De vars åkrar blivit öken. Och på dessa människor. Som inte hjälper miljön ett dugg och sedan inte vill ta hand om de jordlösa och hungriga. För det är ju de som röstar så… Inte ens rättvise-bananer. Nej Fyffes var det. Hur var det nu igen? Ramsan som pappa lärde mig som liten. Fyffes bananer, världens mest lättsmälta föda, smakar skit redan i munnen.

”Men vad jobbar du med egentligen, jag har förstått att du inte är student? Och inte servitris på heltid” Det var värdinnan till min kollega.

”Ja, jag jobbar som undersköterska” svarade K.

Tystnad.

”Jasså? Ja, jag beundrar er… Ni som… Ja… Ni som jobbar”

Men de var snälla. Värdparet alltså. Och riktigt roliga. Det var egentligen mest gästerna som var jobbiga, dryga, otacksamma. Ja sådär som de har en tendens att vara…

Men nu höll jag på att glömma. Diskborsten! Från Alfa Laval Agri. En sådan som de hade i mjölkrummet. När jag var liten och fick hjälpa L i ladugården.