Mama Christine fragar ofta hur vi gor for att halla oss sa smala i Sverige. Om jag har nagra tips. Jag forsoker forklara att alla inte ar smala i sverige. Att det ar manga fler i Kenya som ar smala (till och med magra) an i Sverige. I alla fall av de yngre. Sedan forklarar jag att vi har lite andra matvanor generellt. Vi ater lite mindre och ofta. (1-aringarna pa barnhemmet ater lika mycket som jag) "Aha, du menar Mzungo-style?" Med Mzungo-style menas normal portion med omtag. Om Christines dotter Lauretta ater mindre an vanligt en dag fragar hon alltid varfor hon ater Mzungo-style. "Bantar du?!" Om vi volontarer gar upp i vikt blir vardmammorna overlyckliga. Det betyder att de lagar bra mat.

Sa har ser en matdag ut:

06.45 Frukost:

Tre skivor vitt, sott brod (grovt brod finns inte att kopa) med nagot slags bordsmargarin pa. En kopp te. I basta fall en banan ocksa. Men den brukar jag ta med till jobbet. Man vet aldrig nar man kan behova extra energi.

Omkring 13.00 Lunch:

Ibland ris, ibland Ughali (mjol utan kryddor som kokas ihop till en torr massa. Det enda jag hittils inte tycker om i kanyansk matvag) med bonor eller gronsaker till. Ibland bade och. Oftast ar gronsakerna riktigt goda. Bonorna ar en sorja jag ater for att bli matt. Ibland ar det stenar i bonorna eller gronsakerna. Stora som tander. Da ar maten inte lika god langre och man hoppas att det finns en sparad banan i vaskan.

Runt 20.00 Middag:

Nu ar jag i regel vansinningt hungrig for det finns sallan mat hemma sa att man kan ata en macka eller sa till mallanmal. Som tur ar ar maten hemma riktigt god. Gronsaksroror i olika konstellationer med Chapatis (brod man steker), ris eller Mokimo (potatismos med gronsaker i).

Alla barnen skall ha lika mycket uppmarksamhet. Sa ar det och sa maste det vara. Men det ar svart att inte kanna lite mer for an del av dem. Francis ar ett av dessa barn. Han ar alltid glad och ropar "Auntie" sa fort jag kommer in genom dorren pa morgonen. Han ar det av barnen somar mest intresserad av att lara sig prata och han harmar vad jag an sager. Och vad jag gor. Att sjalv fa kleta vaselin i anisktet innan det ar lekdags i solen ar dagens hojdpunkt. Faktum ar att han paminner lite om min bror som liten. 

Innan jag gar hem pa dagarna gor vi ett blojjbyte och satter pa dem pyamas. Ett ypperligt tillfalle att ge varje barn lika mycket uppmarksamhet, egen tid och narhet. Sa jag brukar ha dem i knat medan jag klar pa dem pyamasen. Francis satt i mitt kna och forsokte hjalpa mig med pyamasen. Sa tittar han upp pa mig och sager "Mama". Jag blev minst sagt forvanad. Aldrig har jag hort nagot av barnen anvanda det ordet. Inte papa heller. Jag svarade "No, auntie". "Mama" sade han igen. "No, auntie" "auntie" sa han da och skrattade. Men ah, det kandes... Jag kan inte beskriva kanslan. Jag blev bade glad och ledsen. Jag vill ta med honom hem. Men en bostadslos student kanske inte har de basta forutsattningarna for att ta hand om ett barn. Fast vad som helst forutom gatan ar battre an ett barnhem dar man slass tillsammans med femton andra barn om trotta skoterskors uppmarksamhet.

Idag skulle jag folja med Mama Christine pa begravning, men det gick inte. De ordinarie skoteskorna skulle ivag nagonstans sa alla volontarer var tvugna att jobba fran tidigt tidigt till sent. Manga timmar och trott var jag. Femton ettaringar tar verkligen 150% av din energi.

Ett av mina barn blev adopterad idag. Plotsligt var han borta och nar jag var orolig att jagslarvat bort honom uta pa garden sa en av de andra volontarerna att han hade blivit hamtad av nagon. Det kandes lite konstigt. De kunde kanske ha talat om att han skulle aka atmindstone. 

Igar var det dags att ga till sjukhuset igen for att hamta resultaten fran i mandags. Jag var tvungen att byta Matatu i city och det var otroligt mycket folk. Bast att halla hart i vaskan tankte jag. Sarskilt eftersom jag var ensam. Och vit.

En dam fragade vilken buss jag skulle med och jag forklarade. Hon sa att hon skulle med samma och visade mig vagen. Jag holl hart i vaskan och gick pa bussen. Damen kom efter och satte sig bredvid mig.

- Sag du mannen som forsokte ta din vaska?

Oj! Nej, det gjorde jag inte. Men vilken tur att jag holl hart i vaskan. Och vilken tur att hon var dar. Hon hade lyckats ta tag i hans arm och det var nog det som raddade mig.

Pa kvallen igar kom Seamus. Christines yngste son. Han ar musiker och gav mig och Kirsten sin skiva forra veckan. Nar han kommer tittar inte Christine pa TV. Och gor hon det sa pratar han med mig i stallet. Toppen! Nasta vacka skall jag folja med pa deras rep. Och kanske far jag sjunga lite med dem med. Det vore kalas.

Pa eftermiddagarna nar jag kommer hem brukar vi dricka te. TVn ar paslagen och nyheter pa swahili rullar. Lauretta vill aldrig ha hjalp med maten sa det blir till att titta pa nyheterna (om man inte kan smita in pa rummet). Mama Christine ojjar sig over olyckorna i landet och tror oss inte nar vi forklarar att manga av problemen finns i Sverige och Tyskland med. Sedan pratar hon oavbrutet om olyckorna tills det ar dags for mat. Nu borjar nyheterna pa en annan kanal och har vi tur ar de pa engelska. Da har vi atminstone en chans att folja med. Aterigen ar det dags att prata om varldens problem. Efter maten ar det kvallste, mer TV och sedan ar klockan nio. Da brukar jag och Kirsten ga och lagga oss. Vi delar rum sa det har blivit ett knep for att slippa titta annu mer pa TV. Nu har Yokiku flyttat sa vi kan fa varsitt, men vi fortsatter att dela. Hade vi haft separata rum och gatt in till varandra hade hon undrat om nagot var fel. Battre da att hon tror att vi ar extremt kvallstrotta. Dessutom ar det bra med sallskap om man har hemlangtan.

Man orkar det inte. Aven om landet har enorma problem orkar man inte. Man maste se saker positivt! Man behover i alla fall inte titta pa samma elande flera ganger i olika versioner. 

Men idag gick Mama Christine over till grannen for att be med henne. Sa jag tog tillfallet i akt att stanga av TVn. Och vilken kvall! Precis som forra veckan. Nar Yokiku fortfarande var har. Jag larde mig sa mycket! Om japansk kultur. Om tysk och om kenyansk. For det ar ju sa vi lar oss om varandra! Nar vi pratar med varandra. Ni vet, de goda samtalen.

Mama Christine alskar brottning. Inte sadan dar brottning de har i OS. Dar man kravlar omkring i trikaer inom en cirkel och skall forsoka fa motstandaren i mattan. Nej, detta ar ett amerikanskt program (saklart!) med man stora som hus. Byggda av enbart muskler. De kan inte prata vanligt utan later alla som derssmanreklamen. Sedan gar det upp i ringen dar de skall sla varandra tills nagon vinner. De slar och slar och kastar varandra fram och tillbaka. Ibland blir de arga. Da gar de och hamtar saker utanfor ringen. Att sla varandra med. Kanske ar det mycket teater, men det ser ut att gora valdigt ont. Och jag blundar eller tittar bort.

Mama Christine spenderade hela dagens middag med att titta pa detta. Jag var alltsa tvungen att ocksa gora det.  Hon hoppade upp och ner i soffan och skrek av fortjusning nar hennes favorit fick in en fulltraff. Tillslut hade hon valt ut sin tekopp over hela soffbordet. Men hon hann inte torka upp, det var ju sa spannande!

Till saken hor att hon avskyr vald. Hon tittar inte pa film med vapen i och om en kvinna grater i TV sa stanger hon av.

Ar det for att det ligger narmare henne? Precis som att vapen och krig kanns mer frammande for mig?

Och nej, det var inte Malaria!

Det var bakterier fran barnen pa barnhemmet. Hemska bakterier men inget farligt. Bara obehagligt.

Natten till mandag hade jag feber. Sa hog feber som jag aldrig tror att jag haft. Jag fros samtidigt som jag var alldeles blot av svett. Jag skakade och bade magen och varlden runtomkring snurrade. Jag sov tva timmar pa hela natten och nar Kirstens klocka ringda pa morgonen fragade jag henne om hon madde bra. Ja, gor inte du det? Nej! Och jag berattade om min natt. Huvudvark, krakningar, diarre, yrsel, magont. Hennes kommentar var Malaria. Nar en likblek Ida kom ner till koket bestamde Mama Christine att det nog var bast att besoka Nairobi Hospital. Malaria ar inte att leka med och eftersom det inte var nagon annan i huset som var sjuk sa kunde det inte heller vara matforgiftning.

Val framme pa sjukhuset (forvanta er inte att transporter skall ga utan komplikationer i detta land, inte ens med rekommenderad taxichauufor) borjade vantan. Jag kom till en doktor. Han var valdigt trevlig. Han hade varit i Sveriga tre manader och fragade om en massa svenska ord medan han undersokte. Bra uttal hade han. Han fragade om jag bodde i Stockholm och jag svarade att jag bor i Uppsala.

- Ah! Uppsala, are you a student?

- Yes I am.

- Can you take masters there?

- In medicine?

- Yes

- I guess so?

- Do you think you can look it upp for me? If I give you my e-mail>

Hm... Han har en ring pa fingret och han ber inte om mina kontaktuppgifter. Da ar han nog arlig. Klart jag skall hjalpa honom da.

Sedan provtagning efter mycket vantan.

- So you working with children, sager den unge provtagaren.

- Yes.

- Do you like children?

- Yes, of course. If I working with them so...

- Do you like children mutch? (vart vill han komma tanker jag)

- Can I give you one? (va????)

- NO!!!

- Why? (visserligen med glimten i ogat, men anda)

- I'm to yyoung to be a mother, skrattar jag

- Nono, sager han och tittar i papprena. You're 20, here in Kenya we start at 14.

- No you don't. I know that. (i vissa grupper kanske, men de flyttar ju for sjutton inte hemifran forran de ar 25)

Sedan var det klart och jag kunde smita darifran, skrattandes. Antar att det var en fin komplimang, men jag foredrar nog att ta med mig ett av barnen fran barnhemmet om jag skulle kanna mig redo att bli foralder nar jag lamnar landet i december.