Igar var jag inbjuden med nagra andra volontarer till en kanyansk familj. Via nagon ungdomsgrupp som en av volontarerna ar medlem i. Klockan tolv var det sagt och trots att jag jag och Kirsten tappade bort oss tva ganger pa Matatun sa kom vi nastan i tid. Vad vi inta tankte pa var att det var afrikansk tid. Sa Almuth, Jordan och vi var ensamma gaster till klockan narmade sig tva. For sager du elva i Kenya sa betyder det att gasterna kommer runt halv ett. Tidigast.

Vid tre var det mat och jag var vid det laget utsvulten. Nu var vi ungefar trettio ungdomar i rummet varav fem var volontarer. Fran Sverige, Tyskland, Osterrike och Frankrike. Stamningen var hog och det spelades rnb pa gog volym. Precis som i matatuna. Det verkar vara den sortens musik som gar hem hos ungdomarna har. Det dansades och plotsligt sa klappade vardinnan i handerna. Det var dags for introduktionsrunda. Damerna forst sade nagon och instruktionerna lydde: namn, vart du kommer ifran, vad du gor och vilken civilstatus du har.

Jag borjade kallsvettas. Efter all uppmarksamhet till och fran jobbet sa borjar jag trottna pa att alltid beratta vilket civilstatus jag har. Och att alltid ljuga. Jag ar helt saker pa att det syns pa mig namligen. 

Varje gang en tjej i rummet sa att hon var sigel sa hordes ett: take a note boys! Men det var inte bara vi vita flickor som kande oss utsatta. De kanyanska flickorna svarade att de var lyckliga singlar, icke sokande singlar eller som en sa, mellan tva forhallanden.

Sa kom turen till mig. Jag kande mig fruktansvart utsatt. Vart tog allt jag larde mig under gymnasiets teaterlektioner vagen? Jag presenterade namn och det dar och satte mig ner. Hoppades att de inte skulle marka att jag inte besvarat den fraga som verkade vara den alla egentligen var intresserade av. Den fraga vars svar de egentligen lade pa minnet. Sa fort jag satt mig ner ropade alla: are you a single?!

Jag var tvungen att stalla mig upp igen ochy kande mig nu som en overmogen tomat (det ar orattvist att man inte ser nar afrikaner ar generade, forutom pa kroppsprak och tal. Jag fragade om jag var tvungen att svara pa fragan. Jag var tvungen att ha lite mer tid. Vad svarar man nar man vet att folk inte tro en nar man sager att man inte soker nat. Jag svarade i alla fall att jag var single, men att jag bara ar har for en kort tid. 

Puh! Sa var det over! For har hade det inte fungerat med en vit logn om en vantande pojke i hemlandet. De var for manga att ljuga infor.

Ar det alltid sa viktigt med civilstatus i det har landet fragade jag Lauretta nar jag kom fram.

- Ja, ganska. svarade hon. Men sarskilt eftersom du ar vit. 

Trots introduktionsrundan hade jag riktigt roligt! Att traffa afrikanerna pa detta satt ar det basta. Inte fullt sa mycket patrangande fragor om aktenskap som det garna blir i Matatun. Men det var inte slut dar. Vi skulle ta oss hem ocksa...

Det var mycket folk pa Matatun och Kirsten fick en plats pa satet snett framfor mig. Sa fort jag satt mig  petade nagon pa mig axel och jag horde ett: you look sa fine, whats your name? Jag svarade och tittade framat. Det brukar fungera, sarskilt som han inte var den som satt precis bredvid mig. Han fragade hur manga ar jag varit i Kenya (ser jag sa hemtam ut?!) och jag svarade artigt att jag varit pa semester har i tva veckor. Jag kande att det var bast att vara axtra forsiktig denna gang. Han sade att han bodde i Buru Buru och fragade varfor jag skulle dit. Jag svarade att jag skulle pa middag (att erkanna att jag ocksa bor dar var otankbart). Efter nagra mer you're so fine kom den, den obligatoriska fragan.

- Are you married?

- Nej, men jag har en pojkvan i mitt hemland.

- No, no you don't. (PANIK)

- Yes, I have. (i bestamd ton)

- Okay okay, I just want to be your friend (yeah right?!).

Antligen en liten lucka! Jag bad Kirsten att prata oavbrutet med mig sa att jag kanske skulle kunna bli av med denne beundrare. Och det fungerade. For ungefar tio sekunder. Sedan borjade pickandet pa axeln igen. och denna gang slutade det inte.

- Far jag folja med pa middagen? (vad sa han?! skamtar han med mig?)

- No.

- Why?

- Its not the right moment.

- Can I have your contacts? (vad i hela fridens namn, ger sig karln aldrig)

Annu mer panik, skulle jag behova bli otrevlig i tonen? Jag visste inte om jag skulle vaga det. Tank om han blir aggressiv? Sa jag sade i vanlig men bestamd ton, nej det kan du inte.

- Why not?

- I don't think it's a good idea, it's not the right moment.

Nu blev han tyst for nagra sekunder och Kirsten kunde ta tillfallet i akt och prata med mig. Vi var plotsligt inne i en till synes oerhort livlig diskussion. Allt i desperat forsok att fa karln att lata mig vara. Som tur var skulle han av nu (tank om det hade varit pa samma hallplats som vi?). 

- You really, really look fine. Nice to meet you. Velcome and have a great time here in Kenya. Bye.

- Thank you. Bye bye!

Nar jag kom hem var jag helt slut. Sa, fragan ar, skall jag skaffa mig en slat guldring att bara pa vanster ringfinger varje gang jag aker Matatu?

Kollektivtrafiken har bestar av Matatus. Det ar en liten folkvagnsbuss eller en nagot storre modell. Oftast tapetserad med lattkladda flickor inuti och med sexistisk hip hop pa hogsta voly. Att forsoka fora ett samtal ar omojligt.

Oftast aretar tre pojkar pa mataton. En kor, en tar betalt och en hoppar in och ut och ropar in folk. Praktiskt ar det for du behover bara vinka sa stannar de, om de kanner for det alltsa. Inga hallplatser. Och de kor som tokar. Bast att halla i sig hart sa att man inte flyger omkring. Balten finns det inte.

Men sarskilt inte barn!

De slar barnen pa mitt barnhem och jag vet inte hur jag skall hantera det. Jag klarar inte av att vara i samma rum da. Tararna kommer och jag vagar inte saga ifran. Vet inte om det ar nagonting som alltid forekommer eller om det bara ar nagra av skoterskorna har.

Jag far tio olika direktiv om hur saker skall goras. Och gor jag pa ett satt som nagon visat och en annan inte gillar det far jag onda blickar. Jag ar mzungu och darmed inkompetent. Sa later det pa tonfallet i alla fall. De talar pa swahili, men nagra ord kan jag redan sa jag anar vad de talar om. De andra volontarerna bekraftade mina misstankar idag. Mzungos ar i allmanhet lata, for de har maskiner till allt. Det ar en vanlig forestallning har. Intressant med alla kulturkrockar och fordomar och forstestallningar vi har om varandra.

Igar var jag pa bio med ett gang andra volontarer. 35 svenska kronor fick vi betala for den upplevelsen. For en upplevelse var det. Forst kom en bild av den kenyanska flaggan upp. Sedan spelades nationalsangen och alla stallde sig upp. Min rumskamrat berattade att man kan hamna i fangfelse om man inta star upp och ar tyst nar nationalsangen spelas.

Jag bor for tillfallet med tre andra volontarer, men vi blir nog tva inom en snar framtid. Tva tyskor och en japanska. Vanessa, Kirsten och Yokoki. Vi pratade sprak igar och jag forsokte lara mig lite swahili, men jag glommer av orden hela tiden. Jag kom att tanka pa den japanska filen i sverige och fragade Yokoki vad onaka betyder. Da skrattade hon och undrade varfor. Jag forklarade om filen och hon sa att et betyder mage. Det hade jag kanske kunnat rakna ut egentligen, logiskt.

Saoa Saoa (kan inte stava det, men uttalet ar sa) betyder okej okej pa swahili. Det sager de nastan hela tiden. Precis som pappa alltid sager fint hej innan han lagger pa luren.

Haki betyder sanning. Pa ett annat sprak har i regionen sager man aki i stallet. Da betyder det guds sanning.

Forsta natten hos vardfamiljen. Jag sov nastan ingenting. Fast jag var sa trott sa trott. Sa manga nya ljud. Sa manga konstiga dofter. Jag som alltid varit glad at att ha ett bra luktsinne. Har skulle jag garna vara utan det. Men jag vanjer mig nog. Precis som man vanjer sig vid doften av ratt kott under slakten.

Min Mama ar toppen! Hon sa idag att mina foraldrar borde vara glada som har en sa leende dotter. Och ja, jag gar omkring och smaler hela tiden. Men ar det sa konstigt? Nar man ar omgiven av leende manniskor hela tiden? Inte som i Sverige dar folk suckar at en om man ar for positiv. Har kan man inte vara for positiv.

Pojkarna halsar hela tiden. Och erbjuder taxi. Jag ler och tackar nej. Hur vanlig skall man vara tillbaka? En sade valkommen igar. Da blev jag glad. Kandes inte som han forvantade sig nagot fran mig. Ville inte ha mina vita pengar. Bara halsa valkommen. 

Jag gillar myggnaten! De far mig att kanna mig som en prinsessa nar jag skall sova. Prinsessanpaarten kanske? Fast jag har bara en madrass, och anda kanner jag ingen arta. Kanske ar jag inte nagon riktig prinsessa da, en sagoprinsessa.

Jag borjar dagen med konststycket att lasa in bagaget pa skovde tagstation for att sedan vanta i tre timmar pa taget. Under tiden hinner jag bli sa nervos att jag totalt glommer bort att ta med mig bagaget pa taget. Ja, skratta ni bara, det ar forfarligt dumt, korkat m.m Som tur ar har jag det viktigaste i handbagaget med mig och klarar mig darfor i Nairobi nagon dag.

Men problemen fortsatter. Jag flyger och klarar mig bra. Ar bara lite radd och landningen gar fint. Jag vandrar till byte sa fort jag kan och mots av att jag ar forsenad. Incheckningen hade stangt och jag for alltsa inte flyga med bokat plan. Samma problem har drabbat en annan tjej fran Sverige (vi har visst gemensamma bekanta i Uppsala, ja varlden ar liten) och vi delar nu pa ett hotellrum pa heatrow. Tre mal mat i fin restayrant och British Airways betalar. Ingen storre skade skedd allta. Och eftersom jag trodde det varsta redan hant tar jag detta med ro. Storsta problemet ar egentligen hur jag skall fa tag i malariamedicin.

Pa aterseende!

Vad skall man egentligen ha med sig? Hur varmt är det på dagarna? Och hur kallt blir det på nätterna? Hur mycket kläder är för mycket, och hur mycket är för lite?

Imorn kommer H. Med en kasse barbiehästar. Undrar om barnen blir glada för den? Papper och pennor skall de få också. Det kommer de nog att gilla.

Jag har flugit en gång. Till London. Det var innan 2001, så säkerhetskontrollen såg inte ut som den nog kommer göra nu. Men om jag packar alla pappas överlevnadsgrejjor i det vanliga bagaget så är det nog ingen fara.

Han har läst Exit Kalahari. Men jag tänkte inta fastna i djungeln för att bilen brunnit upp. Nstan bli uppäten av lejon, hitta en övergiven by med konserver så att jag kan starta en traktor med hjälp av den lilla innen som man vevar upp konservburken med. Så att jag sedan kan åka in till närmaste stad. Nej, jag undviker helst sådana äventyr.